Ett språkexempel

I mitt förra inlägg pläderade jag för en alternativ diskurs som är präglad av alla människors lika värde och som syftar till att fördjupa demokratin.
Låt mig ge ett exempel på hur en liten språklig byggsten i denna diskurs kan se ut. Jag använder mer och mer sällan det lilla ordet ’men’. Det är en s k adversativ (jfr engelskans adversary) konjunktion, som ställer saker mot varandra och är särskiljande. En liten men snabb bil. Varför ställa litenhet och snabbhet mot varandra när vi istället kan hålla ihop dem till en helhet: en liten och samtidigt snabb bil. Varför dikotomi, som det så fint heter, istället för sammanhållning?

Dra isär eller hålla ihop, skapa motsatser eller bygga helheter – det är ett val vi gör med språkets hjälp. I diskursen alla människors lika värde är avgjort den inkluderande samtidigheten att föredra. Istället för att säga ”vi är alla så olika som människor men vi har lika värde” vinner vi mycket på formuleringen ”vi är alla så olika som människor och har samtidigt lika värde”. I det förra fallet är olikheten ett problem som ska övervinnas. I det senare blir den en positiv förutsättning rätt och slätt.
Om samtidigheten och inte motsatsställningen fick prägla inläggen på nätet idag skulle förståelse och inte hatet växa.

Det här inlägget postades i Språkspel. Bokmärk permalänken.