Toleransens gränser

Igår samtalade jag i ett sammanhang om toleransens gränser. Har den några gränser? Var går de i så fall?

Vi som samtalade var överens om att området för toleransen är och skall vara stort. Gränserna ska sättas så längt ut som bara är möjligt i en demokrati. Även det vi djupt ogillar och t o m finner stötande ska ha sin plats inom dessa gränser. Det innebär inte att tolerera skulle betyda passivt acceptera. Det vi ogillar får och ska vi ifrågasätta, debattera och med goda argument bekämpa. Demokratins bärkraft är styrkan i argumentationen, inte förbudssättandets gränser. Tolerera betyder tillåta – ofta långt utöver det jag själv är beredd att stå för eller ens ge ett uns av samtycke till.

Det är bara att erkänna: denna hållning har ett pris, ibland ett högt pris. Vi kan våndas över vilka röster som hörs och tillåts höras.

Nå, gränserna då? Jo, de finns. Vi har ju hela vår lagstiftning som reglerar samhällslivet. Det är t ex förbjudet att köra mot rött ljus. När det gäller yttrande- och tryckfriheten har vi gränsen mot hets mot folkgrupp och ärekränkning. Den gräns det till syvende och sist handlar om är när toleransens generösa princip utnyttjas i syfte att kullkasta ett demokratiskt och tolerant samhälle. När demokratin och toleransen används som medel för att i grund och botten avskaffa dem för egna syften.

Det här inlägget postades i Tankeforum, Tolerans och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Toleransens gränser

  1. antoni katoliczek skriver:

    Tolerans. Jag har en fråga. För en tid sedan stötte jag på en internetsidan. Där ”debbaterar” man ständig Judarna. T ex säger man att , jag citerar : ”Hitler byggde koncentrationläger med hjälp av judiska pengar, att Judar var dem som fungerade som vakter i Auschwitz ”osv. Klart antysemitisk sida, och sådana inlägg finns på den sidan hela tiden. Ryms detta inom tolerans gränser? Vad säger lagen. Hur ska jag agera?
    mvh
    Jacek Nadzin
    Huddinge

  2. tankeforum skriver:

    Hej Jacek,
    Det Du skriver om är ett bra exempel på det pris vi får betala för toleransen inom demokratins ramar. Det är smärtsamt. Ändå nödvändigt. I Sverige har vi inte valt vägen att förbjuda sådana som förnekar Förintelsen eller för fram direkt lögnaktiga påståenden. I demokratins namn är enda vägen framåt övertygandets makt med goda argument. Det ställer stora krav på oss att inte vara tysta utan stå upp för det vi vet är sant och de värden vi värnar om. Gränsen går – som sagt – när det hela övergår i hets mot folkgrupp eller ren ärekränkning. När den gränsen överskridits avgör Justitiekanslern och allmänna domstolar.
    Eskil Franck

Kommentarsfältet är stängt.