Levande personhistoria

I lördags firade släkten min mammas 100-årsdag. På det personliga planet en stor och märklig upplevelse. Tänk att min mamma funnits med sedan före första världskriget!
In i det längsta har hon haft detaljerade minnesbilder av det mesta från 1915 och framåt – det år när vi låter folkmordshistorien ha sin början i och med folkmordet på armenierna. För mammas del är sedan andra världskriget mest levande eftersom familjen då bodde i Göteborgs skärgård. Hon såg döda tyska örlogsmän flyta i land. Hon både hörde och såg de tyska bombplanen flyga alldeles nära kusten. Hon fick vara med om när fiskebåtar från öarna gick på minor och hela besättningen gick under – ofta alla manliga familjeförsörjare inom en familj eftersom båtarna gärna var gemensam familjeegendom. Minnen som gav bestående skavsår i själen.
Mammas 100-årsdag påminner mig om att historien inte bara eller ens i första hand är något som skrivs ovanför människors huvuden som akademiska alster. Den har sin djupaste förankring i människors erfarenheter och minnen. Det är dessa minnen som ger historien kött och blod. Både som smärta och glädje.

Det här inlägget postades i Historiemedvetande, Minnas och har märkts med etiketterna . Bokmärk permalänken.

3 kommentarer till Levande personhistoria

  1. Sobieski III skriver:

    Ett litet test av Eskil Franck´s historiekunskaper:

    Hur gammal (ung) var Muhammed´s yngsta fru Aisha när han som 51-åring gifte sig med henne?

    ————————
    PS Ska vi slå vad om att den obotlige islamkramaren Eskil Franck kommer att gå bet på frågan och radera kommentaren?!

    • Why the garbage?! skriver:

      Finns det något samband mellan Aisha´s ålder och Eskil Franck´s vurm för pedofeten Muhammed?!
      Du tycks antyda något!

    • Sobieski III skriver:

      Panelen väntar fortfarande på svar från Eskil Franck!

Kommentarsfältet är stängt.