Gripande vittnesbörd

Efter Förintelsens minnesdag fick jag ett brev av en överlevande som deltog i högtidlighållandet av dagen. Jag kan inte undanhålla er delar av brevets innehåll.

Programmet för dagen ”lade sig som bomull över de sår som egentligen inte går att lindra. Såren kommer aldrig att läka, men smärtan lindras av att dela den med andra, om än för bara några få minuter i taget. Bland de många miljoner förintade var hela min släkt, alla dem jag hade kär, föräldrar, syskon, alla nära och fjärran släktingar. Det tomrum som är kvar går inte att fylla med någonting.”
”Jag önskar att det hade funnits en Raoul Wallenberg i (hemstadens namn)… att han kom och kunde rädda även några av de mina. Åtminstone min lilla syster som var bara sju år och hade inte gjort en fluga förnär. Eller min bror, en ung man på endast 18 år med hela livet framför sig, ung och begåvad. Av 60 personer är det endast jag som överlevt.”
”Jag sörjer de mina så att jag ibland går sönder.”

Dessa ord behöver inga kommentarer. De talar för sig själva.

Det här inlägget postades i Minnas, Raoul Wallenberg. Bokmärk permalänken.