Ord som stigmatiserar

I veckan var jag med på ett seminarium mot våldsbejakande extremism anordnat av demokratiminister Birgitta Ohlsson.
Där redogjorde en representant för SÄPO för vilka grupper som utgör särskild risk just nu och hur stora de är. En grupp om ca 200 personer karaktäriserade han som företrädare för ”islamistisk extremism”. Flera muslimer i publiken blev mycket upprörda över detta sätt att associera muslimer och islam till våldsbejakande extremism. Om det finns ca 400.000 muslimer i Sverige så utgör riskgruppen 0.05% av gruppen muslimer.  Då är det inte rimligt att låta islam och muslimer generellt klä skott för extremisternas attityder menade de. Det bidrar bara till islamfientlighet i allmänhet.

Tanken slog mig att ingen – vad jag vet – har karaktäriserat Anders Behring Breivik som företrädare för ”kristen protestantisk” extremism fastän han säger sig stå i och försvara denna traditionsfåra.

Vi måste vara väldigt försiktiga med våra ordval så att vi inte stigmatiserar hela grupper och förstärker misstänksamheten och fientligheten mot dem! Muslimer i vårt land är och känner sig vara tillräckligt utsatta för att behöva få en stämpel som associerar till extremism, därtill våldsbejakande sådan.

Visst behöver vi försöka förstå varifrån våldsbejakande extremister får sina idéer och vilka motiv de har, men då måste vi skära skivorna tunnare än att bara hänvisa till hela ideologier eller religioner som sådana. Kritik mot sådana som säger sig företräda vissa religiösa värderingar kan vara i högsta grad befogad, men den får inte bli så schabloniserad att den direkt eller indirekt drabbar anhängare som inte alls vill stå för samma tolkning.

Det här inlägget postades i främlingsfientlighet, religion, stigmatisering. Bokmärk permalänken.