Rwanda 18 år senare

Igår deltog jag vid minneshögtiden av folkmordet i Rwanda för 18 år sedan. Det var en tillställning präglad av sorg, eftertanke och hopp. Sorg över den bortåt en miljon människor som under 90 dagar fick sätta livet till på de mest bestialiska sätt av en enda anledning: de tillhörde fel folkgrupp.

Eftertanke: tänk att alla uppriktiga ambitioner om ’never again’ efter Förintelsen gång på gång kommer på skam, och skändligheter av detta slag upprepas på nytt och på nytt. Hur kan människor gripas av sådant urskiljningslöst hat att inga mellanmänskliga värden längre är heliga?

Hopp: folkmordets efterbörd har lett till ett intensivt och framgångsrikt samlevnadsprojekt. Inte utan vånda. Inte utan spänningar. Men med så tydligt resultat att det genererar kraft att komma vidare. Siffror säger långt ifrån allt, men statistiken på många områden talar om en häpnadsväckande utveckling både vad gäller hälsa och välstånd. En siffra i sammanhanget som jag tycker är särskilt hoppfull är att Rwanda har högsta procentuella andelen i världen vad gäller kvinnliga ledamöter i landets parlament.

Jag vill inte försköna bilden. Det går säkert att dra fram mörka sidor av utvecklingen också. Var gör det inte det? Samtidigt är Rwanda värd all respekt, uppmuntran och stöd – både utifrån de gångna 18 åren och inför framtiden.

Det här inlägget postades i Minnas. Bokmärk permalänken.