Sjukdom och ondska

Rättegången i Oslo väcker på nytt frågan om vad som är ”sjukt” och vad som är ”friskt” när det gäller kriminella handlingar och i detta fall massmord. Med konsekvensen om förövaren ska dömas till fängelse eller rättspsykiatrisk vård. I botten för frågeställningen finns  frågan om ansvaret för handlingarna. Om den åtalade bedömas ha varit psykiskt otillräknelig när handlingarna begicks är han inte lika ansvarig som om han varit vid sina sinnens fulla bruk och ska följaktligen ha vård, inte straff.
Jag tycker resonemangen är väldigt knepiga. Vi säger gärna att det är helt sjukt med pedofiler som utsätter små barn för sexuella övergrepp, men de flesta av dem betraktas som tillräkneliga och därmed fullt ansvariga med fängelse som påföljd. Och förövarna bakom Förintelsen var de friska eller sjuka i huvudet? De dömdes som friska och de mest ansvariga fick plikta med sina liv (något som i sig kan diskuteras).
Någonstans måste den existentiella frågan ställas hur vi ska betrakta ondskan. Är den en sjukdom eller – tyvärr – en del av den ”friska” människans beteende när det är som värst?
Summan för min del blir att jag ser en fördel med det nya lagförslaget i Sverige om att alla ska dömas till ett straff med tillägget i relevanta fall att den straffade ska få psykiatrisk vård under fängelsetiden. Då slipper vi i praktiken att blanda ihop ansvar, sjukdom och ondska. Relationen mellan dessa tre kan och bör dock vara föremål för fortsatta och fördjupade samtal.

Det här inlägget postades i Efter massmorden i Norge, massmord, ondska, sjukdom. Bokmärk permalänken.