Mänskliga frivilligheter

Vi talar mycket och med rätta om mänskliga rättigheter. De utgör fundamentet för att ge oss människor ett i grunden värdigt liv. Vi talar ibland – kanske alltför sällan? – om motsvarande mänskliga skyldigheter. De utgör grunden för att vi människor tar ansvar för oss själva och i samhället. Mer sällan talar vi om mänskliga frivilligheter, det som inte krävs eller förväntas av oss men som vi gör ändå. Ibland kan dessa frivilligheter vara medvetna och planerade, ibland är de spontana och t o m reflexartade.

Jag tänker på detta när Forum för levande historia är i färd med att färdigställa en hjältekalender med anledning av Raoul Wallenberg-året. 365 kvinnor och män, levande och döda, som tagit stora risker för andra människors bästa. De har inte handlat utifrån något rättighets- eller skyldighetsperspektiv. Istället frivilligt, utifrån en impuls, en självklarhet, en inre drivkraft.

Visst är de förebilder när det gäller de risker de tar och det personliga pris de betalar. Samtidigt lyser också frivilligheten fram som det goda exemplet. Världen skulle må bättre med mer frivillighet eftersom frivillighetens konsekvens väldigt ofta är generositet. Och generositet kan vi knappast få för mycket av!

Det här inlägget postades i civilkurage, Mänskliga rättigheter, Raoul Wallenberg. Bokmärk permalänken.