Wallenbergs springpojke

Det är en fantastisk tillgång – för att nu använda ett något fyrkantigt ord i sammanhanget – så länge vi får ha överlevande från Förintelsen bland oss. De ger paradoxalt nog liv åt den död och de vedervärdigheter som skedde under denna den mörkaste av mörka skeenden vi drabbades av under förra århundradet.
Just nu är Gábor Forgács från Ungern på besök i Sverige. Denne nu 86-årige man var som 18-åring Raoul Wallenbergs springpojke vid den svenska beskickningen i Budapest. Han var också son till en av Wallenbergs närmaste medarbetare. Han fick därigenom en unik insyn i Wallenbergs och beskickningens intensiva höst 1944 med utdelandet av svenska så kallade skyddspass som räddade livet på många, många judar.
Gábor Forgács gav en levande bild av vardagsarbetet. Han var noga med att betona att den romantiserande bild av Wallenbergs gärning som ibland ges i filmer och böcker inte stämmer. Wallenbergs styrka var hans systematiska arbete med att organisera verksamheten genom en rad medarbetare och frivilliga. Det förminskar varken dramatiken eller det heroiska i insatsen men ger en mer realistisk bild av hur arbetet gick till.
När samtalet var slut fick Gábor Forgács en lång och varm applåd. Han blev besvärad av den och sa ”It is not a personal merit to survive”. Det är sant, det är inte en merit utan en gåva. En gåva som vi genom deras vittnesbörd får del av. Den gåvan kan inte överskattas.

Det här inlägget postades i civilkurage, Minnas, Raoul Wallenberg. Bokmärk permalänken.