Tilltro och kontroll

Vid ett seminarium häromdagen diskuterades frågan om tilltro och kontroll i ett demokratiskt samhälle. Hur förhåller de sig till varandra? Tar de ut varandra? Om vi har tillräckligt mycket tilltro till varandra som medborgare behövs ingen kontroll? Har vi överdos av kontroll förbyts tilliten i misstänksamhet?

En enkel analys säger att båda behövs. Tilliten till varandra och till staten (!) är nödvändig som kitt i den individuella frihet som präglar en demokrati. Varje gång denna tillit raseras naggas det demokratiska systemet i kanterna. Ju större brist på tillit desto mer fräter det sönder samhällets öppenhet.
Samtidigt kan vi inte vara så naiva att vi menar att kontroll inte behövs. Frestelse till egennytta på andras bekostnad är en levande realitet. Det må gälla i trafiken, skatteuppbörden eller kommunala upphandlingar. Kontroll stävjar ofog och självsvåld. Revision förhindrar siffertrixande och bedrägerier.

Sammantaget stödjer kontrollen den medborgares rättmätiga längtan efter tillit, som är i en svagare (och ärligare) position. Kontrollen ser till att det demokratiska systemet hålls intakt. Då kan också tilliten växa så att kontrollens negativa utfall faktiskt minskar.

Det här inlägget postades i Delaktighet, Demokrati, medborgare, Staten och har märkts med etiketterna , . Bokmärk permalänken.