Vad minns vi av 2013?

Den frågan ställs i flera tidningar idag, nyårsafton. Svaret kunde ges med en motfråga: vad har vi glömt av allt det som hände oss själva och världen 2013? Minnet är ju det som blir kvar efter allt det vi glömt.
När vi talar om vår personliga erfarenhet bygger den alltså på ett urval av allt det vi varit med om, det vi aktivt minns och det vi kan framkalla ur den förträngda eller inaktiva minnesbanken.
När det gäller vår gemensamma, kollektiva erfarenhet, det vi konstruerar som vår historia, är minnesbanken naturligtvis väldigt mycket rikare samtidigt som allt det som drunknar i glömskans hav är mycket mer omfattande. Denna glömska förstärks av att de ursprungliga händelserna snart inte bärs av levande människor utan finns kvar i begränsad omfattning genom historiska dokument, föremål, arkeologiska fynd och numera också i ljud- och filminspelningar och datalagring. Att skriva historia är därför i än högre grad en fråga om urval. Den viktiga frågan är då vad vi väljer att lyfta fram, varför vi gör dessa val och vilket syfte vi har med framställningen. Erfarenheterna på den här punkten lär oss att någon historieskrivning fri från värderingar finns inte. Den brännande frågan – kanske just en dag som denna – är vilka värderingar som faktiskt styr och vems ärenden historieskrivarna – just idag särskilt i våra nyhetsmedia – går.
En historieskrivning som har och ska ha ständig aktualitet handlar om folkmordet utan motstycke Förintelsen. DN lyfter idag fram den ur ett starkt personligt perspektiv, en överlevandes. Syftet med att hålla minnet av detta historiska skeende vid liv är visa hur det kan gå när demokratin sätts ur spel och dess grundläggande värdering helt åsidosätts: alla människor är lika mycket värda och har lika stor rätt att leva. Att personligen och gemensamt hålla det aktiva minnet av denna värdering vid liv är en värdig övergång mellan 2013 och 2014.
Gott Nytt År till alla Er som läser min blogg!

Det här inlägget postades i Efter massmorden i Norge. Bokmärk permalänken.