Gästinlägg om den livsfarliga historien

Återigen har det hänt, att en ledande svensk dagstidning upplåter publicistiskt utrymme till en historierevisionistisk artikel, denna gång skriven av historieprofessor Lennart Palm vid Göteborgs universitet. Palm ifrågasätter sanningshalten i bilden av Fikret Alic i fånglägret Trnopolje, en bild som när den publicerades väckte omvärldens avsky, han påstår att felaktiga siffror ständigt förs fram och att vissa offer (läs bosniakiska) är mer värda än andra. För Palm är detta ett källkritiskt problem och hans artikel blir ett eko av Ordfronts artikelserie ”Ljugoslavien”, som 2004 fick hela Ordfronts styrelse och redaktionschef på fall. Att GP anno 2014 återigen upplåter sina spalter till att ifrågasätta erkända och fastställda fakta både förbryllar och upprör mig.

Historieförfalskning är ett av de största hoten mot ett fredligt, demokratiskt och tolerant samhälle. Var och en äger förstås rätten att tolka sin historia – det är det vi brukar kalla historiebruk. Historierevisionism är något helt annat; det är att falsifiera kända fakta för att ändra ett historiskt förlopp. Alla äger rätten att tolka historien, men ingen äger rätten att bestämma vad som är fakta. Det är en helt avgörande skillnad.

Kriget i forna Jugoslavien är ett av de mest genomlysta och väldokumenterade krigen i historien. Krigsförbrytartribunalen i Haag har arbetat i över 20 är med att samla in fakta och bevis, undersöka och fastställa vad som hände. 161 rättegångar har avslutats, många av de anklagade sitter redan bakom lås och bom, och mot andra, som Radovan Karadzic och Ratko Mladic, pågår ännu rättegångarna. Allt sker inför öppen ridå i domstolen och allt som görs där går att följa på International Criminal Tribunal for former Yugoslavias (ICTYs) webbplats. Ett av syftena med domstolen, utöver att skipa rättvisa och utkräva ansvar, har varit att just dokumentera kriget för att säkerställa att fakta inte kan förvrängas. Det är också av den anledningen som flera av rättegångarna varit oerhört tidskrävande och rymt ett mycket stort antal åtalspunkter.

Det kommer alltid att finnas människor som av olika anledningar vill förneka eller förringa historien, och det allra viktigaste är att förmedla kunskap om vad som har hänt. Därför har Forum för levande historia tagit fram ett omfattande material om kriget i forna Jugoslavien – Den livsfarliga historien – med fokus på just historiebruk och nationalism. Projektet uppmanar svenska skolelever att fundera över hur historien både kan brukas och missbrukas.

Utöver kunskap är också kritisk tänkande och källkritik avgörande för att kunna skilja fakta från rena lögner. Att ställa frågor om vem om säger vad och varför är helt centralt. Därför lyfter Den livsfarliga historien fram tre parallella historiska berättelser, den bosniakiska, den serbiska och den kroatiska, för att göra det möjligt för eleverna att förstå att det går att beskriva en upplevd historia på många olika sätt. Men att det inte omfattar rätten att bestämma fakta och vad som de facto är sant. För det är först med en korrekt historiebeskrivning som vi kan lära av historien och förhindra att något liknande händer igen.

Christina Gamstorp

Projektledare, Den livsfarliga historien

Det här inlägget postades i Alla människors lika värde, Demokrati, historiebruk, Historiemedvetande, Historierevisionism, Kriget i forna Jugoslavien, krigsförbrytartribunalen, Minnas, missbruk, tolka och har märkts med etiketterna , , , , , . Bokmärk permalänken.