Hur läser vi historien?

”Vi har olika historieböcker i Donetsk och Kiev” säger Pavel Melnik i dagens DN som en förklaring till händelserna i Ukraina.

Bättre än så kan det inte beskrivas att vi läser, tolkar och förstår vår historia med glasögon av olika slag och styrka. Det finns ingen ”ren” historia fri från perspektiv och preferenser. Det finns ingen som äger historien och den rätta förståelsen av den. Egentligen är den insikten berikande för den helhetsbild av det förflutna vi tillsammans kan måla upp. Ju mer vi erkänner att var och en av oss bara ser delar av det förflutna och från vårt eget perspektiv desto lättare blir det att förstå varandra och i förlängningen undvika konflikter och krig.
Tragiken är när nationer eller grupperingar av olika slag renodlar sin syn på historien och tar den som intäkt på att vi inte bara har rätt utan även ska rätt med de medel som anses krävas – även våld.

Enögd oförsonlighet och hämndlystnad legitimerade av en ensidigt styrd förståelse av den egna historien har alltid visat sig bokstavligen livsfarliga för relationen mellan folk och stater. Därför är historiebruk en viktig del av skolans historieundervisning, kanske till och med den allra viktigaste. Att uppöva förmågan att se på det som hänt från flera håll genom att ställa kritiska frågor till etablerade historiska sanningar och så långt möjligt skapa en helhetsbild med hela dess komplexitet.

Då blir det mycket svårare att säga att vi har rätt och ni har fel.  En god början på ömsesidig förståelse och samlevnad!

Det här inlägget postades i Historia, historiebruk, Historiemedvetande, Historieundervisning, levande historia, Skolan, Ukraina och har märkts med etiketterna , , , , . Bokmärk permalänken.