Svensk midsommar

Bör vi tala om den? Bör vi fira den? Blir den uttryck för den chauvinistiska monokultur som får nya svenskar att känna sig utanför och inte riktigt accepterade om de inte äter sill, dricker snaps och dansar kring midsommarstången?

Frågorna bör ställas på allvar och inte bara viftas bort som tecken på bristande nationell självkänsla.

Mitt svar är ett tydligt ja! Vi ska fira midsommar med iver och lust! Gamla och nya svenskar (eller hur vi nu ska kalla oss), unga och gamla. Vi har alla i vårt land något gemensamt att fira. Efter en lång, mörk och kall vinter kommer ljuset, värmen och grönskan. Allt detta når sin höjdpunkt på midsommar. Vi nordbor älskar kanske solen och värmen mer än de flesta därför att vi har dem så kort tid på året. Vi samlas kring solen, värmen (även om midsommar ibland är både regnig och kall!) och den skira grönskan. Så inkluderande! Så gemensamt för alla!

Hur vi firar midsommar ska präglas av mångfald. Sillen och snapsen kan med fördel bytas ut mot en arabisk eller afrikansk festrätt och drycker utan alkohol. Små grodorna kring midsommarstången kan istället bli en kurdisk ringdans. Den roliga utmaningen är om dessa olika traditioner inte bara firas på var sitt håll (även om det självklart är helt ok) utan tillsammans. Lite ovant i början. Lite blygt för en del av oss. Men så härligt och bejakande om vi vågar pröva!

Midsommar för alla precis som solen lyser lika för alla!

Det här inlägget postades i öppenhet, Delaktighet, intolerans, Midsommar, Tankeforum, Tolerans. Bokmärk permalänken.