Alla människors lika värdighet

Vårt samhälles grundläggande värdering uttrycks som alla människors lika värde.
I regeringsformens 2§ står det att ”den offentliga makten ska utövas med respekt för alla människors lika värde”. Det är också detta grundlagsvärde Forum för levande historia särskilt ska verka för genom att ”sträva efter att stärka människors vilja att aktivt verka för alla människors lika värde” som instruktionen lyder.

De flesta håller nog med om denna grundvärdering. Inte desto mindre är den något problematisk när vi kommer till praktisk tillämpning i vardagen. Vi utsätter varandra dagligen för värderingar i arbetslivet och på fritiden. Vi talar gärna om utvärderingar och avser då inte bara aktiviteter och processer utan också människor och deras agerande. I en lönerevision bedöms någon vara värd 300 kronor i lönepåslag, någon annan 500. Skolans betygsättning är en värdering av vad eleverna åstadkommit under året. För att nu inte tala om när gymnastiktränare mäter barns förmåga att gå ned i spagat med linjal.
Hur gärna vi än vill kommer vi inte ifrån att många då uppfattar sig olika mycket värda. Det hjälper inte heller att säga att det inte handlar om dem som människor utan deras prestationer. Som om det vi gör kan skiljas från dem vi är. Försöker vi skilja person från handling fråntar vi varandra personligt ansvar för våra handlingar.

Formuleringen om alla människors lika värde kommer från deklarationen om mänskliga rättigheters första paragraf. På engelska lyder texten ”All human beings are born free and equal in dignity and rights” (alltså inte value and rights). På franska har dignity blivit dignité (inte valeur), på spanska dignidad (inte valor), på italienska dignità (inte valore), på tyska Würde (inte Wert) och på danska vaerdighed (inte vaerdi). Men svenskan har istället för värdighet valt värde. ”Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter.”

Jag har försök att få reda på vad denna språkliga tolkning bottnar i. En ledande folkrättsforskare säger klart: ”Visst är det en felöversättning”. En annan insatt uttolkare säger att ”det på svenska inte låter lika bra med värdighet. Värdighet kan också anses vara ett lite främmande begrepp” i Sverige.
Samtidigt är det värt att notera att andra lagar i Sverige använder sig av begreppet värdighet, främst diskrimineringslagen. Där talas det om uppträdande som kränker en människas värdighet. Går det att använda begreppet där borde det även fungera som översättning av FN-deklarationens ”dignity”.

Jag tilltalas av tanken att pröva vad det skulle innebära att tala om alla människors lika värdighet. Värdighet som människa skulle då kanske kunna bli i god mening lite mer högtidligt och allvarsamt och starkare förbundet med vår innersta identitet, kärnan i detta att vara människa.

Under alla omständigheter har jag ett förslag. Om riksdag och regering menar allvar med grundlagens ord om att all makt ska utövas med respekt för alla människors lika värde borde de införa ett utskott som granskade alla förslag om nya lagar och förordningar utifrån frågan om de gagnar eller motverkar den värderingen. En sorts filter där frågan om människovärdet sorterar bort ovärdiga lagar och förordningar. Det skulle ställa politikerna inför frågan hur de i alla konkreta ställningstaganden vill gestalta ett samhälle som bygger på denna grund. Det skulle också leda till intressanta politiska diskussioner på höger-vänster-skalan om ett lagförslag bör passera filtret eller inte. Frågan om offentlig sektor kontra privat ansvarstagande är ett exempel. För att nu inte tala om invandrings- och inkluderingspolitiken. Och naturligtvis vilket ekonomiskt pris vi tillsammans är beredda att betala för detta värde.
Komplexiteten i värdefrågorna skulle då bli tydligare och mer brännande.

Som alltid skulle det bli uppenbart att välmenande politisk retorik utmanas av levande livet!

Det här inlägget postades i Alla människors lika värde. Bokmärk permalänken.