Glöm inte Förintelsens romska offer

1993 var jag på mitt första besök i Auschwitz. Det är snart 25 år sedan. Jag var där med en grupp judiska överlevande. De ville återse platsen där de varit fångar, samtidigt som de ville hedra sina föräldrar, syskon och vänner som mördades där. Det var en märklig upplevelse. Det bara några år efter murens fall och Polens nya självständighet. Auschwitz var ännu inte ett etablerat museum. Det fanns inte många andra besökare. Inga busslaster av skolklasser som idag.

Efter huvudlägret begav vi oss till Auschwitz-Birkenau. Birkenau – uppkallat efter den polska byn Brzezinka där lägret låg. Denna kusliga plats. Vidsträckt, platt och mycket större än vad man kunnat föreställa sig. Här låg 250 träbaracker och andra byggnader. Många stod kvar. Vissa hade rester av dörrar och fönster som stod och slog. Därinne bodde stora svarta fåglar, som plötsligt kunde flaxa till. Det var spöklikt.

Alldeles utanför lägerområdet fanns bostadshus och mindre lantbruk. Det kändes overkligt. ”Bor det folk här”, frågade jag mina vänner. ”Ja”, svarade de. ”Och det bodde folk här då också. De var grannar med Birkenau. Brzizinka-bor”. Vanligt folk – som blev vittne till mänsklighetens största folkmord. Folk som måste ha hört jämret och känt doften.

Vi gick längs med tågrälsen. Den var spikrak. I mitten växte högt gräs. Jag höll mig nära Hanka och Max. Vi stannade till vid rampen. Här gick de av tågen från Lodz, Thessaloniki, Budapest och Warszawa. Sedan gick vi ytterligare kanske 100 meter. Där låg ruinen efter gaskammaren. I närheten låg krematoriet. Vi lade ner kransar på båda ställena. Några av dem läste kaddishbönen över de hädangångna.

Sedan följde jag dem runt i barackerna. Jag tyckte de uppträdde lite som spårhundar. De var nästan inte kontaktbara. De var liksom i sin egen värld. Förflyttade bak i tiden. De nosade sig fram i jakt efter en upptäckt. Och så hörde man: ”Här, här i den här baracken bodde jag”. ”Och här, här bodde min syster innan hon dog. Och här bodde en vän. Och här”, säger Bernard från Tessaloniki, ”här bodde zigenarna”.

”Zigenarna?” frågade jag. ”Ja, de bodde här. Flera tusen. De fördes bort en natt. Det var en varm natt. Kanske var det fortfarande sommar. Det måste ha varit 1944. Vi såg dem lämna baracken. De kom aldrig tillbaka”, förklarade Bernard.

Det var första gången jag hörde talas om ”zigenarnatten”. Natten mellan den 2 och 3 augusti 1944 när 3 000 romer fördes direkt till gaskammaren. Jag kommer så väl ihåg var vi stod i Birkenau när Bernard pekade ut platsen och berättade historien. Bernard var ett levande vittne. Jag tror han insåg betydelsen av att vara ett vittne, i samma stund som han berättade händelse för mig. Och jag minns att jag tänkte att vi måste komma ihåg det här. Vi måste föra vittnesmålet vidare.

Nu är också vittnena bort. Det är vår tur att ta över.

Ingrid Lomfors, överintendent

Foto: Ruin av gaskammare Krematorium II i Förintelselägret 
Auschwitz-Birkenau. Källa: Pimke, Wikimedia Commons.
Det här inlägget postades i Alla människors lika värde, antiziganism, Förintelsen, Romer, Romer under Förintelsen, romsk kultur. Bokmärk permalänken.