Göteborg bjuder motstånd igen

För en liten stund sedan talade jag vid Göteborgare för öppenhet och demokratis manifestation mot nazism i Göteborg. Jag blev varm i hjärtat när jag stod och såg ut över publikhavet och tänkte på vilken kraft och värme det finns i motståndet mot de mörka krafter som genom hot och hat vill ta över det offentliga rummet. Många fler manifestationer har genomförts och kommer att genomföras, både i Göteborg och på andra platser. Alla goda krafter måste samlas för att trycka tillbaka de mörka krafterna. Här kan du läsa talet jag höll:

Jag har nyligen återvänt från en resa till Polen tillsammans en grupp riksdagsledamöter, och ett antal politiker och tjänstemän härifrån Göteborg – en resa som vi på Forum för levande historia arrangerade. Med på resan var Max Safir. Han är 92 år nu, still  going strong, trots att han har överlevt Förintelsen. Vi följde i hans fotspår. Vi började med att besöka Max hemstad Bodzentyn. Före kriget hade denna stad 30 %  judiska invånare.  Idag finns det ingen kvar. Sedan åkte vi till Kielce. Det var samma sak där. Vi hade kunnat åka till många städer i hela Europa och uppleva samma tomhet.

Vår färd gick vidare till Auschwitz – Birkeanu där över en miljon människor mördades. Max var den enda i sin familj som klarade sig. Vid befrielsen vägde han 24 kilo. Tänk er; 24 kilo för en ung man! Han var svårt medtagen, ensam och övergiven, i en värld som låg i ruiner  – efter ett vettlöst krig som skördat 60 miljoner människor.

Ja, så såg det ut: Bokslutet över Hitler och den tyska nazismen.

Vi som lever idag, vi har facit i hand. Vi kan titta tillbaka på 1900-talet och dra slutsatser. Vi vet vad nazismen är för slags ideologi, vi vet att den tänjer och testar gränserna för yttrandefriheten i syfte att förgöra den. Så låt oss inte förledas att tro något annat. Den tyske språkforskaren Viktor Klemperer beskrev år i sin bok Intill slutet vill jag vittna nazisternas hatpropaganda som ett gift. ”Ord kan vara som mycket små arsenikdoser; de sväljshelt obemärkt, de tycks inte ha något verkan, men efter ett tag verkar giftet ändå”. Giftet vill förgöra oss alla. Det kanske börjar med judarna, men det slutar aldrig där.

Vi som har samlats här idag, vi vet hur farligt det är när gränsen passeras och det sluttande planet är ett faktum. Det är därför vi är här. För att sätta stopp för hatets ideologi i tid. Med lagens hjälp, med fredliga medel och med alla tänkbara variationer av demokratiska uttryck ska Göteborg och Sverige bjuda motstånd. Vi ska klara det. Vi har gjort det förr.

Redan på 1920-talet när de första nazisterna börja skräna runt i den här staden visade göteborgarna att här har de inget att hämta. På 1930 och 1940-talen var chefredaktör Torgny Segerstedt en av de få i världen som vågade trotsa Hitler med sin vassa penna. Han retade gallfeber på dem som ville kompromissa med demokratin och ducka för nazismen. Det krävdes mod att stå emot alla medlöpare. Och länge var han ganska ensam. Men så i november 1942, när nyheten kom om att de norska judarna hade deporterats, fick han draghjälp. Hjälpen kom från domprosten i Göteborg Olle Nystedt som i sin predikan sa: ”Om vi teg skulle stenarna ropa”. Detta berömda citat från Lukasevangeliet – om vi teg skulle stenarna ropa – gav genljud över hela Sverige.

En som aldrig teg. Ja, det var emot hennes natur och hela väsen, är min namne, författarkollega och förebild, journalisten Ingrid Segerstedt Wiberg. Mot slutet av 1980-talet när vit makt-rörelsen försökte inta Göteborgs offentliga rum ställde hon sig längst fram i motståndsledet. Tillsammans med Hagge Geigert och många andra opinionsbildare från olika politiska läger i Göteborg bildades enad front mot nazismen.

Det lyckades – också den gången.

Att lära av det förflutna, att stärka demokratin och alla människors lika värde, det är en angelägenhet för hela Sverige. Det är därför Sveriges Riksdag har inrättat min myndighet. Forum för levande historia. Vi ska hjälpa till att hålla historien levande i övertygelsen om att det går att dra slutsatser och vi kan och att vi måste lära av det förflutna. I detta viktiga arbete har vi alla en uppgift.

I Göteborg kan man sin historia. Här finns ett kulturarv att hämta styrka och inspiration ifrån.

Men eftersom det mänskliga minnet är kort, behöver vi då och då hjälpas åt att komma ihåg hur farligt snabbt det kan gå att bli förgiftad av hatets språk, hur lätt det är att falla för grupptrycket, att tappa omdömet, att till slut passera gränsen till det sluttande planet. Vi ska inte hamna där. Om vi teg skulle stenarna ropa. Därför bjuder vi motstånd.

Ingrid Lomfors, överintendent

Det här inlägget postades i Efter massmorden i Norge. Bokmärk permalänken.