Förintelsen – en angelägenhet för framtiden

Idag är det den internationella minnesdagen för Förintelsen. Det känns fint och rätt att vi uppmärksammar denna dag. Särskilt nu när det är få överlevande kvar i livet. Vi har mycket att tacka dem för. För att de har orkat dela med sig av sina erfarenheter – trots att det väckt mardrömmar till liv. Och inte minst för att de rest land och rike runt och berättat för svenska ungdomar om faran med nazismen.

Flera av de överlevande har också följt med på resor till Förintelsens minnesplatser. I höstas var arrangerade Forum för levande historia en resa till Polen som gick i Max Safirs fotspår. Max var själv med på resan, 92 år gammal, och still going strong – trots allt förfärligt han har varit med om.

Vi besökte Max hemstad Bodzentyn – ett litet samhälle med ett torg, en huvudgata och en kyrka. Inte så mycket mer. Men före kriget fanns här ett myller av judiska bagare, skräddare, skomakare och hantverkare av olika slag. Vi stannade bussen mitt i byn och Max fick peka ut var de bodde. Föräldrar, farbröder, kusiner, mostrar, grannar, klasskamrater. Alla är borta. Och inget minnesmärke finns det. Bara en övergiven och övervuxen begravningsplats en bit bort i skogen.

Vi hade kunnat åka till många städer i hela Polen, ja faktiskt i hela Europa och uppleva samma tomhet.

Vår färd gick vidare till Auschwitz – Birkenau där över en miljon människor mördades. Vi gick ur bussen och följde det raka järnvägsspåret mot det gamla barackområdet. Samtidigt drog en iskall vind över fältet. Max visade oss ruinen av den barack där han tillbringat flera år. Han stod där i den kylslagna vinden och berättade om livet i Auschwitz – Birkenau.  Vi stod i en halvcirkel med uppdragna axlar. Så nära varandra det bara gick. Vi behövde vi känna mänsklig värme, trots att vi var främlingar för varandra.

Idag för precis 73 år sedan, den 27 januari 1945, befriades Auschwitz – Birkenau av den röda armén. Men då hade Max och tusentals andra fångar redan tvingats iväg. De vandrade under övervakning i kolonner utan vinterkläder eller riktiga skor på dödsmarschen genom Polen till Tyskland och Österrike. Flertalet föll ner längs vägen. De reste sig aldrig.

När jag senare satt i bussen, och lät alla intryck sjunka in och tittade ut över landskapet – såg jag inga andra färger än rött. Rött som blod.

Max befriades av engelsmännen i Mauthausen. Ett koncentrationsläger strax utanför Linz i Österrike. Då vägde han 24 kilo. Han var svårt medtagen, ensam och övergiven i en värld som låg i ruiner – slagen efter ett vettlöst krig som skördat 60 miljoner människor.

Ja, så såg det ut. Bokslutet över Hitler och den tyska nazismens framfart i Europa.

Vi som lever idag, vi har facit i hand. Vi kan titta tillbaka på 1900-talet och dra slutsatser. Vi vet vad nazismen är för en slags ideologi. Vi vet att den tänjer och testar demokratins gränser, i syfte att förgöra den inifrån. Den är som ett gift. Det kanske börjar med judarna, men det slutar inte där.

Därför är denna dag, till Förintelsens minne, en angelägenhet för vår samtid och för vår framtid.

Det här inlägget postades i Antisemitism, antiziganism, Förintelsen, Förintelsens minnesdag. Bokmärk permalänken.