Spåren, där transporterna stannade

Det hade aldrig hänt mig tidigare. Och känslan var överväldigande, när jag för första gången blev drabbad av ett konstverk. ”Spår – ett minnesmärke” är en avgjutning av en bit järnvägsräls och en färgglad leksaksboll.  Jag såg verket första gången på Etnografiska museet i Stockholm. Det kan ha varit i början av 1996. Jag minns att det vinter och kallt.

I presentationstexten av verket fanns ett fotografi av järnvägsspåren till Auschwitz. Under fotografiet en bildtext: ”Spåren, där transporterna stannade. En boll rullar mellan spåren, oundvikligt in i framtiden”. Vad menas att bollen rullar in i framtiden? Jag dröjde kvar till museet stängde.

Några år senare träffades vi, konstnärinnan bakom verket Lenke Rothman och jag. Vi båda hade blivit invalda som experter i den statliga utredning som skulle undersöka förutsättningarna att ”utreda etablerandet av ett Forum för Levande historia”.

Lenke Rothman närmade sig uppgiften med ödmjukhet och intellektuell nyfikenhet. Hur kan vi skapa förutsättningar för unga människor att lära om, och samtidigt lära av, Förintelsen? Hon betonade ofta betydelsen av konstnärligt skapande också i denna lärandeprocess. Först nu förstår jag hur viktiga hennes inlägg skulle komma att bli för mig och min egen resa mot att bli chef för denna myndighet.

Bilden av ”bollen som rullar in i framtiden” har jag burit med mig. Som en metafor över hur tidslinjerna löper både bakåt och framåt. Till och från Auschwitz. Kan det ske igen? Ser vi spåren? Tolkar vi tecknen? Tar vi utmaningen att själva bestämma i vilken riktning bollen ska rulla?

Lenke Rothman närde en önskan om att få ”sy ihop ord och händelser”. Att foga samman delar som gått sönder blev hennes drivkraft som konstnär, överlevande till Förintelsen och människa. ”Jag syr ihop vreden med förhoppning”, som hon själv uttryckte det.

Jag vill tro att denna ”förhoppning” representerar framtiden. Optimismen. Det går att läka såren efter den stora katastrofen. Men då behöver vi erkänna den och se vilka spår den satt, främst hos de drabbade men också i hela vår västerländska civilisation.

Konsten kan väcka känslor, och utmana vårt sätt att se på det vi trodde oss veta. Konsten kan få oss att tänka om, tänka nytt.

Nu är cirkeln sluten. Lenke Rothmans konst visas på Forum för levande historia. Den institution hon själv var med och skapade.

Utställningen pågår till den 1 september 2018. Varmt välkomna att ta del av ett unikt konstnärskap och livsöde!

Det här inlägget postades i Efter massmorden i Norge. Bokmärk permalänken.