Tjugo år efter folkmordet i Srebrenica

Jag har just kommit tillbaka från en tjänsteresa i Bosnien Hercegovina, och känner mig omtumlad. Mitt slumrande minne av kriget på Balkan på 1990-talet väcktes till liv. Bilder på avmagrade män bakom taggtråd i koncentrationsläger, kvinnor och barn som söker skydd undan folkmordet i Srebrenica, krypskyttarna och blodstänket efter granatanfallet på marknaden i Sarajevo, liksom den sönderskjutna medeltida bron i Mostar fick liv igen. Nu, drygt 20 år senare, besökte jag dessa platser och träffade människor som överlevt etnisk resning och folkmord. Jag blev mycket tagen av dessa vittnesmål. Tyvärr  förefaller det som om samhället är oförmöget att ta hand om dessa viktiga berättelser. Det borde man göra; för de drabbades skull och deras behov av upprättelse, men också för att ge hela det bosniska folket möjligheten till försoning och framtidstro. Just nu pågår en smutsig strid om tolkningsföreträde om Bosnien Hercegovinas historia, liksom krigets orsaker och utfall. För mig blev resan en lektion i historiebruk och faran med nationalism. Att låta detta vackra land, med sin stolta mångkulturella historia, få fortsätta blöda är en tragedi.

IMG_1590.JPG

Det här inlägget postades i Efter massmorden i Norge. Bokmärk permalänken.