Prata rasism

Den 21 mars 1960 hölls en demonstration i Sharpeville i Sydafrika. Tusentals demonstranter hade samlats för att protestera mot apartheidsystemet. Polis öppnad eld mot folksamlingen, 69 människor dödades och många skadades. Dagen kom att bli en symbol för motståndet mot apartheid och utsågs av FN till världssamfundets dag mot rasism och diskriminering. En dag att minnas de som föll offer, en dag att stå upp mot rasism.

Det är också en dag att uppmärksamma det engagemang som finns hos alla de som arbetar mot rasism och diskriminering.

Rasism angår oss alla. Genom att minnas och dra lärdom av historien kan vi bättre förebygga och motverka rasism i vår samtid. Många vittnar om att rasism är påtagligt närvarande i samhället och det är en fråga som alla samhällsaktörer behöver förhålla sig till.

I vår satsning Prata rasism har vi samlat vårt arbete mot rasism, alltifrån klassrumsmaterial till poddar, forskningsrapporter och information om seminarier och fortbildningar. Vi har länge arbetat med att stödja skolans viktiga arbete. Men vi vänder oss också till myndigheter, yrkesgrupper och civilsamhället.

Genom kunskap vill vi inspirera till samtal och bidra till att stärka människors förmåga att förebygga och motverka rasism. För alla människors lika värde.

Publicerat i Alla människors lika värde, rasism

Försoning, yttrandefrihet och sanningen om det förflutna

Den 26 januari, en dag före Förintelsens minnesdag, beslutade Polens parlament om en ny lag. Lagen ska göra det straffbart att ”offentligt och mot fakta” hävda att polacker eller den polska staten var medskyldiga till nazisternas brott under andra världskriget. Kritiker menar att Polen nu har tagit ytterligare ett steg bort från yttrandefrihet och demokrati. Även inom Polen höjs röster mot PIS-regeringens agerande i vad som anses vara ett försök att stärka polsk patriotism och ”polsk heder”.

Bakgrunden till denna lag kan ha flera skäl. Utifrån det sakområde jag själv representerar, det vill säga fakta och minnesförmedling om Förintelsen, är den nya lagen ett uttryck för historierevisionism. Ett försök att skriva om historien. Men lagen kan inte ändra den historiska verkligheten och sanningen om Polens delaktighet i fördrivningen och mördandet av judar. Det som har hänt, har hänt.

Den framstående israeliske historikern Yehuda Bauer, som nyligen gästade Sverige, fördömer i skarpa ordalag Polens agerande. ”Jag är mycket misstänksam mot användandet av begrepp som  ´nationell heder`, i synnerhet när det förekommer i samband med nation eller etnicitet”.

Bauer menar vidare att Polen bryter mot det mellanstatliga samarbetet inom International Holocaust Remembrance Alliance (IHRA), där Polen är medlem,, liksom Stockholmsdeklarationen från år 2000, i vilken det bland annat står: ”Tillsammans måste vi hålla sanningen om Förintelsen levande gentemot dem som förnekar den. Vi måste stärka våra folks moraliska engagemang och våra regeringars politiska åtagande att säkerställa kommande generationers kunskap om orsakerna till Förintelsen och förmåga att begrunda dess följder.”

Jag instämmer helt med Bauer om att inget civiliserat land kan anta en sådan lag. Den står i vägen för försoning, yttrandefrihet och sanningen om det förflutna. Därför måste vi vädja till alla medlemsländer inom IHRA att agera för att förmå Polen att omedelbart slänga lagförslaget i papperskorgen.

Publicerat i Efter massmorden i Norge

Förintelsen – en angelägenhet för framtiden

Idag är det den internationella minnesdagen för Förintelsen. Det känns fint och rätt att vi uppmärksammar denna dag. Särskilt nu när det är få överlevande kvar i livet. Vi har mycket att tacka dem för. För att de har orkat dela med sig av sina erfarenheter – trots att det väckt mardrömmar till liv. Och inte minst för att de rest land och rike runt och berättat för svenska ungdomar om faran med nazismen.

Flera av de överlevande har också följt med på resor till Förintelsens minnesplatser. I höstas var arrangerade Forum för levande historia en resa till Polen som gick i Max Safirs fotspår. Max var själv med på resan, 92 år gammal, och still going strong – trots allt förfärligt han har varit med om.

Vi besökte Max hemstad Bodzentyn – ett litet samhälle med ett torg, en huvudgata och en kyrka. Inte så mycket mer. Men före kriget fanns här ett myller av judiska bagare, skräddare, skomakare och hantverkare av olika slag. Vi stannade bussen mitt i byn och Max fick peka ut var de bodde. Föräldrar, farbröder, kusiner, mostrar, grannar, klasskamrater. Alla är borta. Och inget minnesmärke finns det. Bara en övergiven och övervuxen begravningsplats en bit bort i skogen.

Vi hade kunnat åka till många städer i hela Polen, ja faktiskt i hela Europa och uppleva samma tomhet.

Vår färd gick vidare till Auschwitz – Birkenau där över en miljon människor mördades. Vi gick ur bussen och följde det raka järnvägsspåret mot det gamla barackområdet. Samtidigt drog en iskall vind över fältet. Max visade oss ruinen av den barack där han tillbringat flera år. Han stod där i den kylslagna vinden och berättade om livet i Auschwitz – Birkenau.  Vi stod i en halvcirkel med uppdragna axlar. Så nära varandra det bara gick. Vi behövde vi känna mänsklig värme, trots att vi var främlingar för varandra.

Idag för precis 73 år sedan, den 27 januari 1945, befriades Auschwitz – Birkenau av den röda armén. Men då hade Max och tusentals andra fångar redan tvingats iväg. De vandrade under övervakning i kolonner utan vinterkläder eller riktiga skor på dödsmarschen genom Polen till Tyskland och Österrike. Flertalet föll ner längs vägen. De reste sig aldrig.

När jag senare satt i bussen, och lät alla intryck sjunka in och tittade ut över landskapet – såg jag inga andra färger än rött. Rött som blod.

Max befriades av engelsmännen i Mauthausen. Ett koncentrationsläger strax utanför Linz i Österrike. Då vägde han 24 kilo. Han var svårt medtagen, ensam och övergiven i en värld som låg i ruiner – slagen efter ett vettlöst krig som skördat 60 miljoner människor.

Ja, så såg det ut. Bokslutet över Hitler och den tyska nazismens framfart i Europa.

Vi som lever idag, vi har facit i hand. Vi kan titta tillbaka på 1900-talet och dra slutsatser. Vi vet vad nazismen är för en slags ideologi. Vi vet att den tänjer och testar demokratins gränser, i syfte att förgöra den inifrån. Den är som ett gift. Det kanske börjar med judarna, men det slutar inte där.

Därför är denna dag, till Förintelsens minne, en angelägenhet för vår samtid och för vår framtid.

Publicerat i Antisemitism, antiziganism, Förintelsen, Förintelsens minnesdag

Antisemitism – en angelägenhet för hela samhället

Vi närmar vi oss slutet av 2017 med ett mörkt bokslut när det gäller antisemitism. Vi har sett nazister marschera på gatorna och skrika ut sitt hat. Vi har sett attentat och demonstrationer med antisemitisk grund.

Händelserna förra helgen väcker stor skräck och rädsla bland judar i Sverige. Faran med antisemitismen är en angelägenhet för hela samhället. Vi vet att hat föder hat. Ett angrepp mot en minoritets mänskliga rättigheter är ett angrepp på hela det demokratiska samhället. Och det kräver därför hela samhällets kraftfulla respons. Det är viktigt att alla de goda krafter som finns i samhället sluter upp i denna fråga.

Judehatet liksom andra former av rasism är inget naturtillstånd, det går att skapa förändring. Forum för levande historia arbetar på många olika sätt med att uppnå en sådan förändring. Vi träffar elever, vi ger lärare stöd genom fortbildning och producerar material för alla som vill ha mer kunskap om och handledning i hur man bemöter antisemitism och andra former av rasism.

Vi som samhälle får aldrig ge upp kampen mot dessa antidemokratiska krafter. Låt oss därför sikta på att skriva ett betydligt ljusare bokslut 2018. Vi på Forum för levande historia kommer att göra vårt yttersta för att så ska ske.

Gott nytt år!

/Ingrid Lomfors
Överintendent Forum för levande historia

Publicerat i Efter massmorden i Norge

Arbetet med att motverka rasism och intolerans måste fortsätta

Bokmässan har i dag låtit meddela att man inte kommer att upplåta plats till högerextrema tidningen Nya Tider vid nästa års mässa i Göteborg. Låt oss hoppas att Bokmässan nu kan fortsätta vara en mötesplats med fokus på det litterära och aktuella samtalet.

Trots Bokmässans beslut är problemet med rasism högst påtagligt närvarande i vårt samhälle. Arbetet med att motverka rasism och intolerans måste fortsätta. Litteraturen är vårt kollektiva minne, och som sådan nödvändig för all mänsklig, kulturell och samhällelig utveckling. Genom den litterära berättelsen öppnas nya världar, vi lär oss att byta perspektiv, och tränas i att förstå hur andra människor tänker och agerar.

Bokmässan är därför en viktig plattform för kompetensutveckling, inte minst för alla de lärare och bibliotekarier som kommer till mässan. Dessa två yrkesgrupper är också våra viktigaste målgrupper. Mot den bakgrunden är jag väldigt glad att Forum för levande historia är en av Bokmässans huvudsakliga samarbetspartner nästa år. Tillsammans kan vi bidra till det kunskapsbaserade samtalet om hur vi kan främja arbetet mot rasism och intolerans i vår tid.

Låt oss hämta kunskap från historien, och bli inspirerade av denna dikt, så att vi alla tillsammans kan…

”….få en plats i händelserna,
ta vägen i vyerna,
leta reda på det minsta bland misstagen.
Ett enastående tillfälle
att minnas för en stund
vad man pratade om i den släckta lampans sken…”
(Szymborska ”Noterat” ur Stunden 2002)

/Ingrid Lomfors
Överintendent Forum för levande historia

Publicerat i rasism

Göteborg bjuder motstånd igen

För en liten stund sedan talade jag vid Göteborgare för öppenhet och demokratis manifestation mot nazism i Göteborg. Jag blev varm i hjärtat när jag stod och såg ut över publikhavet och tänkte på vilken kraft och värme det finns i motståndet mot de mörka krafter som genom hot och hat vill ta över det offentliga rummet. Många fler manifestationer har genomförts och kommer att genomföras, både i Göteborg och på andra platser. Alla goda krafter måste samlas för att trycka tillbaka de mörka krafterna. Här kan du läsa talet jag höll:

Jag har nyligen återvänt från en resa till Polen tillsammans en grupp riksdagsledamöter, och ett antal politiker och tjänstemän härifrån Göteborg – en resa som vi på Forum för levande historia arrangerade. Med på resan var Max Safir. Han är 92 år nu, still  going strong, trots att han har överlevt Förintelsen. Vi följde i hans fotspår. Vi började med att besöka Max hemstad Bodzentyn. Före kriget hade denna stad 30 %  judiska invånare.  Idag finns det ingen kvar. Sedan åkte vi till Kielce. Det var samma sak där. Vi hade kunnat åka till många städer i hela Europa och uppleva samma tomhet.

Vår färd gick vidare till Auschwitz – Birkeanu där över en miljon människor mördades. Max var den enda i sin familj som klarade sig. Vid befrielsen vägde han 24 kilo. Tänk er; 24 kilo för en ung man! Han var svårt medtagen, ensam och övergiven, i en värld som låg i ruiner  – efter ett vettlöst krig som skördat 60 miljoner människor.

Ja, så såg det ut: Bokslutet över Hitler och den tyska nazismen.

Vi som lever idag, vi har facit i hand. Vi kan titta tillbaka på 1900-talet och dra slutsatser. Vi vet vad nazismen är för slags ideologi, vi vet att den tänjer och testar gränserna för yttrandefriheten i syfte att förgöra den. Så låt oss inte förledas att tro något annat. Den tyske språkforskaren Viktor Klemperer beskrev år i sin bok Intill slutet vill jag vittna nazisternas hatpropaganda som ett gift. ”Ord kan vara som mycket små arsenikdoser; de sväljshelt obemärkt, de tycks inte ha något verkan, men efter ett tag verkar giftet ändå”. Giftet vill förgöra oss alla. Det kanske börjar med judarna, men det slutar aldrig där.

Vi som har samlats här idag, vi vet hur farligt det är när gränsen passeras och det sluttande planet är ett faktum. Det är därför vi är här. För att sätta stopp för hatets ideologi i tid. Med lagens hjälp, med fredliga medel och med alla tänkbara variationer av demokratiska uttryck ska Göteborg och Sverige bjuda motstånd. Vi ska klara det. Vi har gjort det förr.

Redan på 1920-talet när de första nazisterna börja skräna runt i den här staden visade göteborgarna att här har de inget att hämta. På 1930 och 1940-talen var chefredaktör Torgny Segerstedt en av de få i världen som vågade trotsa Hitler med sin vassa penna. Han retade gallfeber på dem som ville kompromissa med demokratin och ducka för nazismen. Det krävdes mod att stå emot alla medlöpare. Och länge var han ganska ensam. Men så i november 1942, när nyheten kom om att de norska judarna hade deporterats, fick han draghjälp. Hjälpen kom från domprosten i Göteborg Olle Nystedt som i sin predikan sa: ”Om vi teg skulle stenarna ropa”. Detta berömda citat från Lukasevangeliet – om vi teg skulle stenarna ropa – gav genljud över hela Sverige.

En som aldrig teg. Ja, det var emot hennes natur och hela väsen, är min namne, författarkollega och förebild, journalisten Ingrid Segerstedt Wiberg. Mot slutet av 1980-talet när vit makt-rörelsen försökte inta Göteborgs offentliga rum ställde hon sig längst fram i motståndsledet. Tillsammans med Hagge Geigert och många andra opinionsbildare från olika politiska läger i Göteborg bildades enad front mot nazismen.

Det lyckades – också den gången.

Att lära av det förflutna, att stärka demokratin och alla människors lika värde, det är en angelägenhet för hela Sverige. Det är därför Sveriges Riksdag har inrättat min myndighet. Forum för levande historia. Vi ska hjälpa till att hålla historien levande i övertygelsen om att det går att dra slutsatser och vi kan och att vi måste lära av det förflutna. I detta viktiga arbete har vi alla en uppgift.

I Göteborg kan man sin historia. Här finns ett kulturarv att hämta styrka och inspiration ifrån.

Men eftersom det mänskliga minnet är kort, behöver vi då och då hjälpas åt att komma ihåg hur farligt snabbt det kan gå att bli förgiftad av hatets språk, hur lätt det är att falla för grupptrycket, att tappa omdömet, att till slut passera gränsen till det sluttande planet. Vi ska inte hamna där. Om vi teg skulle stenarna ropa. Därför bjuder vi motstånd.

Ingrid Lomfors, överintendent

Publicerat i Efter massmorden i Norge

Glöm inte Förintelsens romska offer

1993 var jag på mitt första besök i Auschwitz. Det är snart 25 år sedan. Jag var där med en grupp judiska överlevande. De ville återse platsen där de varit fångar, samtidigt som de ville hedra sina föräldrar, syskon och vänner som mördades där. Det var en märklig upplevelse. Det bara några år efter murens fall och Polens nya självständighet. Auschwitz var ännu inte ett etablerat museum. Det fanns inte många andra besökare. Inga busslaster av skolklasser som idag.

Efter huvudlägret begav vi oss till Auschwitz-Birkenau. Birkenau – uppkallat efter den polska byn Brzezinka där lägret låg. Denna kusliga plats. Vidsträckt, platt och mycket större än vad man kunnat föreställa sig. Här låg 250 träbaracker och andra byggnader. Många stod kvar. Vissa hade rester av dörrar och fönster som stod och slog. Därinne bodde stora svarta fåglar, som plötsligt kunde flaxa till. Det var spöklikt.

Alldeles utanför lägerområdet fanns bostadshus och mindre lantbruk. Det kändes overkligt. ”Bor det folk här”, frågade jag mina vänner. ”Ja”, svarade de. ”Och det bodde folk här då också. De var grannar med Birkenau. Brzizinka-bor”. Vanligt folk – som blev vittne till mänsklighetens största folkmord. Folk som måste ha hört jämret och känt doften.

Vi gick längs med tågrälsen. Den var spikrak. I mitten växte högt gräs. Jag höll mig nära Hanka och Max. Vi stannade till vid rampen. Här gick de av tågen från Lodz, Thessaloniki, Budapest och Warszawa. Sedan gick vi ytterligare kanske 100 meter. Där låg ruinen efter gaskammaren. I närheten låg krematoriet. Vi lade ner kransar på båda ställena. Några av dem läste kaddishbönen över de hädangångna.

Sedan följde jag dem runt i barackerna. Jag tyckte de uppträdde lite som spårhundar. De var nästan inte kontaktbara. De var liksom i sin egen värld. Förflyttade bak i tiden. De nosade sig fram i jakt efter en upptäckt. Och så hörde man: ”Här, här i den här baracken bodde jag”. ”Och här, här bodde min syster innan hon dog. Och här bodde en vän. Och här”, säger Bernard från Tessaloniki, ”här bodde zigenarna”.

”Zigenarna?” frågade jag. ”Ja, de bodde här. Flera tusen. De fördes bort en natt. Det var en varm natt. Kanske var det fortfarande sommar. Det måste ha varit 1944. Vi såg dem lämna baracken. De kom aldrig tillbaka”, förklarade Bernard.

Det var första gången jag hörde talas om ”zigenarnatten”. Natten mellan den 2 och 3 augusti 1944 när 3 000 romer fördes direkt till gaskammaren. Jag kommer så väl ihåg var vi stod i Birkenau när Bernard pekade ut platsen och berättade historien. Bernard var ett levande vittne. Jag tror han insåg betydelsen av att vara ett vittne, i samma stund som han berättade händelse för mig. Och jag minns att jag tänkte att vi måste komma ihåg det här. Vi måste föra vittnesmålet vidare.

Nu är också vittnena bort. Det är vår tur att ta över.

Ingrid Lomfors, överintendent

Foto: Ruin av gaskammare Krematorium II i Förintelselägret 
Auschwitz-Birkenau. Källa: Pimke, Wikimedia Commons.
Publicerat i Alla människors lika värde, antiziganism, Förintelsen, Romer, Romer under Förintelsen, romsk kultur