Förintelseförnekarna och hatarna får inte vinna

Nordiska motståndsrörelsen demonstrerar på 1 maj 2017 i Falun

Foto: Fredrik Swartling

Ännu en gång har nazister tagit plats i det offentliga rummet. På arbetarnas internationella dag för solidaritet marscherade Förintelseförnekare i centrala Falun, höll förstamajtal och hyllade Nazityskland. Som om det var något helt naturligt. Inget konstigt.

Ett normaliserande hat sprider sig runt om i världen. Följt av enorma okunskaper. Kapade fakta och alternativa sanningar. Något som gynnar de extremistiska rörelserna då de mobiliserar sina sympatisörer.

Vi som står för fakta och sanning måste nu arbeta ännu hårdare för att bekämpa nazisternas falska, alternativa motbilder och hindra en normförskjutning i samhället. Arbeta för allas lika värde på flera fronter.

Fakta om Förintelsen är med andra ord viktigare än någonsin. Förutom att minnas och hedra alla de som drabbades och föll offer, måste vi fortsätta informera om folkmordet för att lära av historien.

Förintelseförnekarna och hatarna får inte vinna. Vi har alla ett ansvar att våga säga ifrån och bemöta grundlösa falska påståenden. Och se till att den uppväxande generationen blir en generation som står upp för sanningen och allas lika värde.

Ingrid Lomfors

Överintendent vid Forum för levande historia

Publicerat i Antisemitism, Förintelsen

Efter attentatet i Stockholm

Efter det hemska attentatet i Stockholm i fredags behöver vi påminna oss om några enkla men viktiga sanningar.

I tider av kris och rädsla så finns alltid aktörer som vill utnyttja situationen för att påverka vårt samhälle till att fokusera på verkliga och inbillade konflikter. Aktörer som vill att vi tänker i termer av ”vi” och ”dom”. Ofta genom att sprida osanna nyheter och rykten. Därför måste vår ryggradsreflex alltid vara kritiskt tänkande, att söka efter fakta och att aldrig generalisera kring grupper efter enstaka individers handlande.

De aktörer som skapar och sprider negativa och generaliserande bilder delar ett gemensamt mål med attentatsmannen på Drottninggatan. Att resten av samhället ska börja tänka att ”dom” är farliga, fel eller mindre värda.

Men det bestående intrycket av människors reaktioner är det omvända. De flesta delar av samhället har sedan attentatet visat ett stort mått av tolerans, solidaritet och medmänsklighet.

Tillsammans fortsätter vi att arbeta för demokrati, tolerans och alla människors lika värde.

Publicerat i Alla människors lika värde

Det börjar med orden

Vi lever just nu i en tid där hat, hot och oförsonlighet sprider sig i världen. Arbetet för allas lika värde känns viktigare än någonsin. Likaså att vårda minnet av Förintelsen. För det kan ske igen. Liknande scenarier har utspelats i vår tid.

De miljontals människor som mördades under Förintelsen, dödades inte plötsligt, utan förvarning. Folkmordet började inte med gaskamrarna i Auschwitz eller massavrättningar på östfronten, inte heller med Novemberpogromen. Inte heller med judeförföljelserna i 1930-talets Nazityskland.

Det började med orden.

Det är så det brukar börja. Med de tillsynes oskyldiga orden, de skämtsamma kommentarerna. Återkommande, förlöjligande lustigheter, som bekräftar sanningshalten i rykten och fördomar. Ju fler som skrattar, desto starkare blir känslan av att man träffat rätt, att de man skrattar åt är annorlunda, inte tillhör oss.

Ett ”vi och dom”. Vid frukostbordet, på arbetsplatsen, i fikarummet eller på festen. I klassrummet, på skolgården eller i omklädningsrummet. På nätet. Det oskyldigt uttryckta blir strax en vana. Något normalt. Fördomar skapas och uppkomna konspirationsteorier stärker de på förhand formade föreställningarna. Oemotsagda kan orden resultera i en normförskjutning. På sikt. Steg för steg.

De fördomsfulla orden och skämten ger också nättrollen bränsle. Ett normaliserande av hat som gynnar de extremistiska rörelserna. I sin senaste årsrapport konstaterar stiftelsen Expo att nazistiska grupper vuxit kraftigt de senaste åren. Att en mobilisering skett med ökad synlighet och fler aktiviteter.

Den hatiska utvecklingen bekräftas också av Brottsförebyggande rådets senaste hatbrottsrapport, som visar att antalet anmälningar med identifierat antisemitiskt motiv ökar. Främst handlar det om olaga hot och hets mot folkgrupp. Tendensen är ännu tydligare när det gäller hatbrott mot muslimer. Oavsett om det beror på ökad utsatthet, anmälningsfrekvens eller att polisen tar större hänsyn till motivbilden, är det en oroande och ohållbar utveckling.

Förintelsens minnesdag är viktigare än någonsin. Den 27 januari är en dag som förenar människor i olika manifestationer världen över, där vi tillsammans minns och hedrar alla de som drabbades och föll offer. Judar, romer, homosexuella, funktionsnedsatta och andra människor som mördades av den nazistiska regimen.

Förintelsens minnesdag är viktig för den ger alla drabbade och anhöriga ett erkännande. Samtidigt är det ett tillfälle att lyfta fram engagemanget hos alla dem som arbetar för alla människors lika värde, mot rasism och andra former av intolerans. I Sverige och runt om i världen.

Det är också en dag som påminner oss om vad som kan ske i ett samhälle när medmänsklighet och samhörighet försvinner, när rasism och främlingsfientlighet tillåts regera. När vi andra är passiva.

För det här angår både dig och mig. Vi har alla ett ansvar att våga säga ifrån. I klassrummet, i fikarummet, på festen. Att bemöta grundlösa falska påståenden i sociala medier som vänner delar eller ger uttryck för. Att vara goda förebilder för den uppväxande generationen. För våra barn.

Förintelsen började inte i gaskamrarna. Den började med ord. 

Ingrid Lomfors

Överintendent vid Forum för levande historia

Publicerat i Förintelsens minnesdag

Målen som ska bära framåt

Med anledning av uppgifter i media om arbetsmiljöproblem och förtroendekris på Forum för levande historia vill jag gärna göra några förtydliganden:
bild1I samband med den organisationsöversyn som pågår är jag medveten om att många i personalen kan känna oro och misstro inför dessa förändringar. Jag tar de signalerna och känslorna på stort allvar. Och det finns utarbetade planer för hur vi ska gå tillväga för att svara upp mot de behov av tydliga mål och styrning som kommit fram.

Jag vet att många i personalen längtar efter att få fokusera på de strategiska målen. De som ska bära oss framåt. Vi har ett oerhört viktigt arbete att utföra, inte minst i dessa dagar när demokratin utmanas på riktigt. Min uppgift som chef för Forum för levande historia är att säkerställa att vår verksamhet får kraft och betydelse i samhälle. Därför behöver vi vässa våra verktyg och använda våra resurser så att så många som möjligt kan få ta del av vår oerhört viktiga verksamhet.

Ingrid Lomfors, överintendent

Publicerat i Efter massmorden i Norge

Prisvinnarens stol står tom

In i det sista har vi hoppats att Abdullah al-Khateeb ska kunna ta sig ut ur Syrien och komma till Stockholm. Han har tilldelats regeringens Per Anger-pris för sitt hjältemod.

Idag, på prisutdelningen, kommer hans stol att stå tom. Det känns sorgligt. Men hur tungt måste det inte kännas för Abdullah? Han lever under ständigt dödshot och kan inte röra sig fritt. Än mindre fly landet. Under dessa omständigheter utför han stordåd. Blott 27 år gammal är han redan en erfaren kämpe för de mänskliga rättigheterna.

Ända sedan i våras när vi i prisjuryn beslutade att ge priset till Abdullah har han varit i våra tankar. Vi har följt regeringens ansträngningar att få ut honom. Och varje dag har vi väntat på ett positivt besked. Via hans vänner i väst har vi kunnat kommunicera med honom och blivit imponerade över hans mod och beslutsamhet att inte ge upp. Vi ger inte heller upp. Den tomma stolen idag får bli en symbol för hoppet. Vi reserverar den för Abdullah till dess han bli fri och kan komma och ta emot sitt välförtjänta pris i Stockholm.

Ingrid Lomfors, överintendent

Publicerat i Mänskliga rättigheter

I Emerich Roths arkiv

I 25 år har Emerich Roth rest runt i svenska skolor och berättat om sina upplevelser från Förintelsen. Efter varje skolbesök har han bett eleverna att skriva ner sina tankar och skicka in till honom. Tusentals brev från början av 1990-talet finns nu i pärmar samlade i hans hemarkiv – en skatt för den som vill studera hur ungdomar över hela Sverige reagerar på mötet med Emerich och hans berättelse.

Bilden visar Emerich Roth och Ingrid Lomfors

Själv fastnade jag vid ett brev som gav mig kalla kårar. 1993 skriver en tjej i nionde klass i Kungälv följande: ”Innan du kom visste jag inte så mycket mer än att Hitler existerade och hans utrotning på judar. Jag hoppas verkligen att du fortsätter med dina tal överallt så kanske några få rasister eller nynazister inser vad dom håller på med.” Två år senare mördades John Hron i Kungälv.

Brevet till Emerich visar att tjejen såg en fara med de rasister och nynazister som verkade i hennes omgivning. Om samhället hade uppmärksammat dessa signaler i tid hade kanske mordet på John Hron kunna undvikas.

Ingrid Lomfors, överintendent

Publicerat i Efter massmorden i Norge

Jag minns det som igår…

Auschwitz_birkenau_06-04-13_5Jag minns det som igår. Han kom fram till mig med bestämda steg och sa: Du ska följa med till Auschwitz.

Tre månader senare är vi på väg. Vi sitter tätt samman i en minibuss som tar oss genom ett polsk grått landskap. Elias, Hanka, Max, Spitzman och Bernard.

De är göteborgare med rötter i Polen och Grekland. Fem olika individer med vitt skilda språkliga, kulturella och sociala bakgrunder. Men de har minst en gemensam referenspunkt i livet. Auschwitz.

Lyssna på fortsättningen i Tankar för dagen som sänds i Sveriges Radio P1 på Förintelsens minnesdag den 27 januari.

Ingrid Lomfors, överintendent

(FOTO: Auschwitz-Birkenau, Wikimedia Commons)
Publicerat i Alla människors lika värde, Antisemitism, Förintelsen, Förintelsens minnesdag