Göteborg bjuder motstånd igen

För en liten stund sedan talade jag vid Göteborgare för öppenhet och demokratis manifestation mot nazism i Göteborg. Jag blev varm i hjärtat när jag stod och såg ut över publikhavet och tänkte på vilken kraft och värme det finns i motståndet mot de mörka krafter som genom hot och hat vill ta över det offentliga rummet. Många fler manifestationer har genomförts och kommer att genomföras, både i Göteborg och på andra platser. Alla goda krafter måste samlas för att trycka tillbaka de mörka krafterna. Här kan du läsa talet jag höll:

Jag har nyligen återvänt från en resa till Polen tillsammans en grupp riksdagsledamöter, och ett antal politiker och tjänstemän härifrån Göteborg – en resa som vi på Forum för levande historia arrangerade. Med på resan var Max Safir. Han är 92 år nu, still  going strong, trots att han har överlevt Förintelsen. Vi följde i hans fotspår. Vi började med att besöka Max hemstad Bodzentyn. Före kriget hade denna stad 30 %  judiska invånare.  Idag finns det ingen kvar. Sedan åkte vi till Kielce. Det var samma sak där. Vi hade kunnat åka till många städer i hela Europa och uppleva samma tomhet.

Vår färd gick vidare till Auschwitz – Birkeanu där över en miljon människor mördades. Max var den enda i sin familj som klarade sig. Vid befrielsen vägde han 24 kilo. Tänk er; 24 kilo för en ung man! Han var svårt medtagen, ensam och övergiven, i en värld som låg i ruiner  – efter ett vettlöst krig som skördat 60 miljoner människor.

Ja, så såg det ut: Bokslutet över Hitler och den tyska nazismen.

Vi som lever idag, vi har facit i hand. Vi kan titta tillbaka på 1900-talet och dra slutsatser. Vi vet vad nazismen är för slags ideologi, vi vet att den tänjer och testar gränserna för yttrandefriheten i syfte att förgöra den. Så låt oss inte förledas att tro något annat. Den tyske språkforskaren Viktor Klemperer beskrev år i sin bok Intill slutet vill jag vittna nazisternas hatpropaganda som ett gift. ”Ord kan vara som mycket små arsenikdoser; de sväljshelt obemärkt, de tycks inte ha något verkan, men efter ett tag verkar giftet ändå”. Giftet vill förgöra oss alla. Det kanske börjar med judarna, men det slutar aldrig där.

Vi som har samlats här idag, vi vet hur farligt det är när gränsen passeras och det sluttande planet är ett faktum. Det är därför vi är här. För att sätta stopp för hatets ideologi i tid. Med lagens hjälp, med fredliga medel och med alla tänkbara variationer av demokratiska uttryck ska Göteborg och Sverige bjuda motstånd. Vi ska klara det. Vi har gjort det förr.

Redan på 1920-talet när de första nazisterna börja skräna runt i den här staden visade göteborgarna att här har de inget att hämta. På 1930 och 1940-talen var chefredaktör Torgny Segerstedt en av de få i världen som vågade trotsa Hitler med sin vassa penna. Han retade gallfeber på dem som ville kompromissa med demokratin och ducka för nazismen. Det krävdes mod att stå emot alla medlöpare. Och länge var han ganska ensam. Men så i november 1942, när nyheten kom om att de norska judarna hade deporterats, fick han draghjälp. Hjälpen kom från domprosten i Göteborg Olle Nystedt som i sin predikan sa: ”Om vi teg skulle stenarna ropa”. Detta berömda citat från Lukasevangeliet – om vi teg skulle stenarna ropa – gav genljud över hela Sverige.

En som aldrig teg. Ja, det var emot hennes natur och hela väsen, är min namne, författarkollega och förebild, journalisten Ingrid Segerstedt Wiberg. Mot slutet av 1980-talet när vit makt-rörelsen försökte inta Göteborgs offentliga rum ställde hon sig längst fram i motståndsledet. Tillsammans med Hagge Geigert och många andra opinionsbildare från olika politiska läger i Göteborg bildades enad front mot nazismen.

Det lyckades – också den gången.

Att lära av det förflutna, att stärka demokratin och alla människors lika värde, det är en angelägenhet för hela Sverige. Det är därför Sveriges Riksdag har inrättat min myndighet. Forum för levande historia. Vi ska hjälpa till att hålla historien levande i övertygelsen om att det går att dra slutsatser och vi kan och att vi måste lära av det förflutna. I detta viktiga arbete har vi alla en uppgift.

I Göteborg kan man sin historia. Här finns ett kulturarv att hämta styrka och inspiration ifrån.

Men eftersom det mänskliga minnet är kort, behöver vi då och då hjälpas åt att komma ihåg hur farligt snabbt det kan gå att bli förgiftad av hatets språk, hur lätt det är att falla för grupptrycket, att tappa omdömet, att till slut passera gränsen till det sluttande planet. Vi ska inte hamna där. Om vi teg skulle stenarna ropa. Därför bjuder vi motstånd.

Ingrid Lomfors, överintendent

Publicerat i Efter massmorden i Norge

Glöm inte Förintelsens romska offer

1993 var jag på mitt första besök i Auschwitz. Det är snart 25 år sedan. Jag var där med en grupp judiska överlevande. De ville återse platsen där de varit fångar, samtidigt som de ville hedra sina föräldrar, syskon och vänner som mördades där. Det var en märklig upplevelse. Det bara några år efter murens fall och Polens nya självständighet. Auschwitz var ännu inte ett etablerat museum. Det fanns inte många andra besökare. Inga busslaster av skolklasser som idag.

Efter huvudlägret begav vi oss till Auschwitz-Birkenau. Birkenau – uppkallat efter den polska byn Brzezinka där lägret låg. Denna kusliga plats. Vidsträckt, platt och mycket större än vad man kunnat föreställa sig. Här låg 250 träbaracker och andra byggnader. Många stod kvar. Vissa hade rester av dörrar och fönster som stod och slog. Därinne bodde stora svarta fåglar, som plötsligt kunde flaxa till. Det var spöklikt.

Alldeles utanför lägerområdet fanns bostadshus och mindre lantbruk. Det kändes overkligt. ”Bor det folk här”, frågade jag mina vänner. ”Ja”, svarade de. ”Och det bodde folk här då också. De var grannar med Birkenau. Brzizinka-bor”. Vanligt folk – som blev vittne till mänsklighetens största folkmord. Folk som måste ha hört jämret och känt doften.

Vi gick längs med tågrälsen. Den var spikrak. I mitten växte högt gräs. Jag höll mig nära Hanka och Max. Vi stannade till vid rampen. Här gick de av tågen från Lodz, Thessaloniki, Budapest och Warszawa. Sedan gick vi ytterligare kanske 100 meter. Där låg ruinen efter gaskammaren. I närheten låg krematoriet. Vi lade ner kransar på båda ställena. Några av dem läste kaddishbönen över de hädangångna.

Sedan följde jag dem runt i barackerna. Jag tyckte de uppträdde lite som spårhundar. De var nästan inte kontaktbara. De var liksom i sin egen värld. Förflyttade bak i tiden. De nosade sig fram i jakt efter en upptäckt. Och så hörde man: ”Här, här i den här baracken bodde jag”. ”Och här, här bodde min syster innan hon dog. Och här bodde en vän. Och här”, säger Bernard från Tessaloniki, ”här bodde zigenarna”.

”Zigenarna?” frågade jag. ”Ja, de bodde här. Flera tusen. De fördes bort en natt. Det var en varm natt. Kanske var det fortfarande sommar. Det måste ha varit 1944. Vi såg dem lämna baracken. De kom aldrig tillbaka”, förklarade Bernard.

Det var första gången jag hörde talas om ”zigenarnatten”. Natten mellan den 2 och 3 augusti 1944 när 3 000 romer fördes direkt till gaskammaren. Jag kommer så väl ihåg var vi stod i Birkenau när Bernard pekade ut platsen och berättade historien. Bernard var ett levande vittne. Jag tror han insåg betydelsen av att vara ett vittne, i samma stund som han berättade händelse för mig. Och jag minns att jag tänkte att vi måste komma ihåg det här. Vi måste föra vittnesmålet vidare.

Nu är också vittnena bort. Det är vår tur att ta över.

Ingrid Lomfors, överintendent

Foto: Ruin av gaskammare Krematorium II i Förintelselägret 
Auschwitz-Birkenau. Källa: Pimke, Wikimedia Commons.
Publicerat i Alla människors lika värde, antiziganism, Förintelsen, Romer, Romer under Förintelsen, romsk kultur

Rosa Taikon har gått ur tiden, men kampen för romers rättigheter fortsätter

""

Rosa Taikon. Bild från utställningen Vi är romer. Fotograf: Maja Kristin Nylander

Rosa Taikon, en av vår tids stora konstnärer och aktivister, har gått ur tiden. Hon lämnade ingen oberörd. Jag hade förmånen att träffa henne vid flera tillfällen. Senast när jag arbetade på Kulturbryggan. Vi förde omfattande samtal om begreppet nyskapande kultur, både via telefon och i brevväxling. Rosa Taikon var skeptisk till att regeringen satsade på just ”nyskapande kultur” och menade att det inte alltid gynnar de nationella minoriteterna. Det gav mig en tankeställare.

Allra mest minns jag när Röhsska museet 2008 ställde ut hennes fantastiska silversmycken. Hon stod i centrum för allas blickar. Rosa njöt av uppmärksamheten, bjöd på sig själv och charmade alla. Men mitt i alla uppståndelse och glamour påminde hon de närvarande om kampen för romers rättigheter. Hon personifierade denna kamp i alla, alla lägen.

Rosa Taikons frånfälle är en stor förlust för familjen Taikon, för de romska grupperna och för Sverige! Nu måste vi andra se till att föra kampen vidare.

Ingrid Lomfors, överintendent

Publicerat i Rosa Taikon

Förintelseförnekarna och hatarna får inte vinna

Nordiska motståndsrörelsen demonstrerar på 1 maj 2017 i Falun

Foto: Fredrik Swartling

Ännu en gång har nazister tagit plats i det offentliga rummet. På arbetarnas internationella dag för solidaritet marscherade Förintelseförnekare i centrala Falun, höll förstamajtal och hyllade Nazityskland. Som om det var något helt naturligt. Inget konstigt.

Ett normaliserande hat sprider sig runt om i världen. Följt av enorma okunskaper. Kapade fakta och alternativa sanningar. Något som gynnar de extremistiska rörelserna då de mobiliserar sina sympatisörer.

Vi som står för fakta och sanning måste nu arbeta ännu hårdare för att bekämpa nazisternas falska, alternativa motbilder och hindra en normförskjutning i samhället. Arbeta för allas lika värde på flera fronter.

Fakta om Förintelsen är med andra ord viktigare än någonsin. Förutom att minnas och hedra alla de som drabbades och föll offer, måste vi fortsätta informera om folkmordet för att lära av historien.

Förintelseförnekarna och hatarna får inte vinna. Vi har alla ett ansvar att våga säga ifrån och bemöta grundlösa falska påståenden. Och se till att den uppväxande generationen blir en generation som står upp för sanningen och allas lika värde.

Ingrid Lomfors

Överintendent vid Forum för levande historia

Publicerat i Antisemitism, Förintelsen

Efter attentatet i Stockholm

Efter det hemska attentatet i Stockholm i fredags behöver vi påminna oss om några enkla men viktiga sanningar.

I tider av kris och rädsla så finns alltid aktörer som vill utnyttja situationen för att påverka vårt samhälle till att fokusera på verkliga och inbillade konflikter. Aktörer som vill att vi tänker i termer av ”vi” och ”dom”. Ofta genom att sprida osanna nyheter och rykten. Därför måste vår ryggradsreflex alltid vara kritiskt tänkande, att söka efter fakta och att aldrig generalisera kring grupper efter enstaka individers handlande.

De aktörer som skapar och sprider negativa och generaliserande bilder delar ett gemensamt mål med attentatsmannen på Drottninggatan. Att resten av samhället ska börja tänka att ”dom” är farliga, fel eller mindre värda.

Men det bestående intrycket av människors reaktioner är det omvända. De flesta delar av samhället har sedan attentatet visat ett stort mått av tolerans, solidaritet och medmänsklighet.

Tillsammans fortsätter vi att arbeta för demokrati, tolerans och alla människors lika värde.

Publicerat i Alla människors lika värde

Det börjar med orden

Vi lever just nu i en tid där hat, hot och oförsonlighet sprider sig i världen. Arbetet för allas lika värde känns viktigare än någonsin. Likaså att vårda minnet av Förintelsen. För det kan ske igen. Liknande scenarier har utspelats i vår tid.

De miljontals människor som mördades under Förintelsen, dödades inte plötsligt, utan förvarning. Folkmordet började inte med gaskamrarna i Auschwitz eller massavrättningar på östfronten, inte heller med Novemberpogromen. Inte heller med judeförföljelserna i 1930-talets Nazityskland.

Det började med orden.

Det är så det brukar börja. Med de tillsynes oskyldiga orden, de skämtsamma kommentarerna. Återkommande, förlöjligande lustigheter, som bekräftar sanningshalten i rykten och fördomar. Ju fler som skrattar, desto starkare blir känslan av att man träffat rätt, att de man skrattar åt är annorlunda, inte tillhör oss.

Ett ”vi och dom”. Vid frukostbordet, på arbetsplatsen, i fikarummet eller på festen. I klassrummet, på skolgården eller i omklädningsrummet. På nätet. Det oskyldigt uttryckta blir strax en vana. Något normalt. Fördomar skapas och uppkomna konspirationsteorier stärker de på förhand formade föreställningarna. Oemotsagda kan orden resultera i en normförskjutning. På sikt. Steg för steg.

De fördomsfulla orden och skämten ger också nättrollen bränsle. Ett normaliserande av hat som gynnar de extremistiska rörelserna. I sin senaste årsrapport konstaterar stiftelsen Expo att nazistiska grupper vuxit kraftigt de senaste åren. Att en mobilisering skett med ökad synlighet och fler aktiviteter.

Den hatiska utvecklingen bekräftas också av Brottsförebyggande rådets senaste hatbrottsrapport, som visar att antalet anmälningar med identifierat antisemitiskt motiv ökar. Främst handlar det om olaga hot och hets mot folkgrupp. Tendensen är ännu tydligare när det gäller hatbrott mot muslimer. Oavsett om det beror på ökad utsatthet, anmälningsfrekvens eller att polisen tar större hänsyn till motivbilden, är det en oroande och ohållbar utveckling.

Förintelsens minnesdag är viktigare än någonsin. Den 27 januari är en dag som förenar människor i olika manifestationer världen över, där vi tillsammans minns och hedrar alla de som drabbades och föll offer. Judar, romer, homosexuella, funktionsnedsatta och andra människor som mördades av den nazistiska regimen.

Förintelsens minnesdag är viktig för den ger alla drabbade och anhöriga ett erkännande. Samtidigt är det ett tillfälle att lyfta fram engagemanget hos alla dem som arbetar för alla människors lika värde, mot rasism och andra former av intolerans. I Sverige och runt om i världen.

Det är också en dag som påminner oss om vad som kan ske i ett samhälle när medmänsklighet och samhörighet försvinner, när rasism och främlingsfientlighet tillåts regera. När vi andra är passiva.

För det här angår både dig och mig. Vi har alla ett ansvar att våga säga ifrån. I klassrummet, i fikarummet, på festen. Att bemöta grundlösa falska påståenden i sociala medier som vänner delar eller ger uttryck för. Att vara goda förebilder för den uppväxande generationen. För våra barn.

Förintelsen började inte i gaskamrarna. Den började med ord. 

Ingrid Lomfors

Överintendent vid Forum för levande historia

Publicerat i Förintelsens minnesdag

Målen som ska bära framåt

Med anledning av uppgifter i media om arbetsmiljöproblem och förtroendekris på Forum för levande historia vill jag gärna göra några förtydliganden:
bild1I samband med den organisationsöversyn som pågår är jag medveten om att många i personalen kan känna oro och misstro inför dessa förändringar. Jag tar de signalerna och känslorna på stort allvar. Och det finns utarbetade planer för hur vi ska gå tillväga för att svara upp mot de behov av tydliga mål och styrning som kommit fram.

Jag vet att många i personalen längtar efter att få fokusera på de strategiska målen. De som ska bära oss framåt. Vi har ett oerhört viktigt arbete att utföra, inte minst i dessa dagar när demokratin utmanas på riktigt. Min uppgift som chef för Forum för levande historia är att säkerställa att vår verksamhet får kraft och betydelse i samhälle. Därför behöver vi vässa våra verktyg och använda våra resurser så att så många som möjligt kan få ta del av vår oerhört viktiga verksamhet.

Ingrid Lomfors, överintendent

Publicerat i Efter massmorden i Norge