Glöm inte Förintelsens romska offer

1993 var jag på mitt första besök i Auschwitz. Det är snart 25 år sedan. Jag var där med en grupp judiska överlevande. De ville återse platsen där de varit fångar, samtidigt som de ville hedra sina föräldrar, syskon och vänner som mördades där. Det var en märklig upplevelse. Det bara några år efter murens fall och Polens nya självständighet. Auschwitz var ännu inte ett etablerat museum. Det fanns inte många andra besökare. Inga busslaster av skolklasser som idag.

Efter huvudlägret begav vi oss till Auschwitz-Birkenau. Birkenau – uppkallat efter den polska byn Brzezinka där lägret låg. Denna kusliga plats. Vidsträckt, platt och mycket större än vad man kunnat föreställa sig. Här låg 250 träbaracker och andra byggnader. Många stod kvar. Vissa hade rester av dörrar och fönster som stod och slog. Därinne bodde stora svarta fåglar, som plötsligt kunde flaxa till. Det var spöklikt.

Alldeles utanför lägerområdet fanns bostadshus och mindre lantbruk. Det kändes overkligt. ”Bor det folk här”, frågade jag mina vänner. ”Ja”, svarade de. ”Och det bodde folk här då också. De var grannar med Birkenau. Brzizinka-bor”. Vanligt folk – som blev vittne till mänsklighetens största folkmord. Folk som måste ha hört jämret och känt doften.

Vi gick längs med tågrälsen. Den var spikrak. I mitten växte högt gräs. Jag höll mig nära Hanka och Max. Vi stannade till vid rampen. Här gick de av tågen från Lodz, Thessaloniki, Budapest och Warszawa. Sedan gick vi ytterligare kanske 100 meter. Där låg ruinen efter gaskammaren. I närheten låg krematoriet. Vi lade ner kransar på båda ställena. Några av dem läste kaddishbönen över de hädangångna.

Sedan följde jag dem runt i barackerna. Jag tyckte de uppträdde lite som spårhundar. De var nästan inte kontaktbara. De var liksom i sin egen värld. Förflyttade bak i tiden. De nosade sig fram i jakt efter en upptäckt. Och så hörde man: ”Här, här i den här baracken bodde jag”. ”Och här, här bodde min syster innan hon dog. Och här bodde en vän. Och här”, säger Bernard från Tessaloniki, ”här bodde zigenarna”.

”Zigenarna?” frågade jag. ”Ja, de bodde här. Flera tusen. De fördes bort en natt. Det var en varm natt. Kanske var det fortfarande sommar. Det måste ha varit 1944. Vi såg dem lämna baracken. De kom aldrig tillbaka”, förklarade Bernard.

Det var första gången jag hörde talas om ”zigenarnatten”. Natten mellan den 2 och 3 augusti 1944 när 3 000 romer fördes direkt till gaskammaren. Jag kommer så väl ihåg var vi stod i Birkenau när Bernard pekade ut platsen och berättade historien. Bernard var ett levande vittne. Jag tror han insåg betydelsen av att vara ett vittne, i samma stund som han berättade händelse för mig. Och jag minns att jag tänkte att vi måste komma ihåg det här. Vi måste föra vittnesmålet vidare.

Nu är också vittnena bort. Det är vår tur att ta över.

Ingrid Lomfors, överintendent

Foto: Ruin av gaskammare Krematorium II i Förintelselägret 
Auschwitz-Birkenau. Källa: Pimke, Wikimedia Commons.
Publicerat i Alla människors lika värde, antiziganism, Förintelsen, Romer, Romer under Förintelsen, romsk kultur

Rosa Taikon har gått ur tiden, men kampen för romers rättigheter fortsätter

""

Rosa Taikon. Bild från utställningen Vi är romer. Fotograf: Maja Kristin Nylander

Rosa Taikon, en av vår tids stora konstnärer och aktivister, har gått ur tiden. Hon lämnade ingen oberörd. Jag hade förmånen att träffa henne vid flera tillfällen. Senast när jag arbetade på Kulturbryggan. Vi förde omfattande samtal om begreppet nyskapande kultur, både via telefon och i brevväxling. Rosa Taikon var skeptisk till att regeringen satsade på just ”nyskapande kultur” och menade att det inte alltid gynnar de nationella minoriteterna. Det gav mig en tankeställare.

Allra mest minns jag när Röhsska museet 2008 ställde ut hennes fantastiska silversmycken. Hon stod i centrum för allas blickar. Rosa njöt av uppmärksamheten, bjöd på sig själv och charmade alla. Men mitt i alla uppståndelse och glamour påminde hon de närvarande om kampen för romers rättigheter. Hon personifierade denna kamp i alla, alla lägen.

Rosa Taikons frånfälle är en stor förlust för familjen Taikon, för de romska grupperna och för Sverige! Nu måste vi andra se till att föra kampen vidare.

Ingrid Lomfors, överintendent

Publicerat i Rosa Taikon

Förintelseförnekarna och hatarna får inte vinna

Nordiska motståndsrörelsen demonstrerar på 1 maj 2017 i Falun

Foto: Fredrik Swartling

Ännu en gång har nazister tagit plats i det offentliga rummet. På arbetarnas internationella dag för solidaritet marscherade Förintelseförnekare i centrala Falun, höll förstamajtal och hyllade Nazityskland. Som om det var något helt naturligt. Inget konstigt.

Ett normaliserande hat sprider sig runt om i världen. Följt av enorma okunskaper. Kapade fakta och alternativa sanningar. Något som gynnar de extremistiska rörelserna då de mobiliserar sina sympatisörer.

Vi som står för fakta och sanning måste nu arbeta ännu hårdare för att bekämpa nazisternas falska, alternativa motbilder och hindra en normförskjutning i samhället. Arbeta för allas lika värde på flera fronter.

Fakta om Förintelsen är med andra ord viktigare än någonsin. Förutom att minnas och hedra alla de som drabbades och föll offer, måste vi fortsätta informera om folkmordet för att lära av historien.

Förintelseförnekarna och hatarna får inte vinna. Vi har alla ett ansvar att våga säga ifrån och bemöta grundlösa falska påståenden. Och se till att den uppväxande generationen blir en generation som står upp för sanningen och allas lika värde.

Ingrid Lomfors

Överintendent vid Forum för levande historia

Publicerat i Antisemitism, Förintelsen

Efter attentatet i Stockholm

Efter det hemska attentatet i Stockholm i fredags behöver vi påminna oss om några enkla men viktiga sanningar.

I tider av kris och rädsla så finns alltid aktörer som vill utnyttja situationen för att påverka vårt samhälle till att fokusera på verkliga och inbillade konflikter. Aktörer som vill att vi tänker i termer av ”vi” och ”dom”. Ofta genom att sprida osanna nyheter och rykten. Därför måste vår ryggradsreflex alltid vara kritiskt tänkande, att söka efter fakta och att aldrig generalisera kring grupper efter enstaka individers handlande.

De aktörer som skapar och sprider negativa och generaliserande bilder delar ett gemensamt mål med attentatsmannen på Drottninggatan. Att resten av samhället ska börja tänka att ”dom” är farliga, fel eller mindre värda.

Men det bestående intrycket av människors reaktioner är det omvända. De flesta delar av samhället har sedan attentatet visat ett stort mått av tolerans, solidaritet och medmänsklighet.

Tillsammans fortsätter vi att arbeta för demokrati, tolerans och alla människors lika värde.

Publicerat i Alla människors lika värde

Det börjar med orden

Vi lever just nu i en tid där hat, hot och oförsonlighet sprider sig i världen. Arbetet för allas lika värde känns viktigare än någonsin. Likaså att vårda minnet av Förintelsen. För det kan ske igen. Liknande scenarier har utspelats i vår tid.

De miljontals människor som mördades under Förintelsen, dödades inte plötsligt, utan förvarning. Folkmordet började inte med gaskamrarna i Auschwitz eller massavrättningar på östfronten, inte heller med Novemberpogromen. Inte heller med judeförföljelserna i 1930-talets Nazityskland.

Det började med orden.

Det är så det brukar börja. Med de tillsynes oskyldiga orden, de skämtsamma kommentarerna. Återkommande, förlöjligande lustigheter, som bekräftar sanningshalten i rykten och fördomar. Ju fler som skrattar, desto starkare blir känslan av att man träffat rätt, att de man skrattar åt är annorlunda, inte tillhör oss.

Ett ”vi och dom”. Vid frukostbordet, på arbetsplatsen, i fikarummet eller på festen. I klassrummet, på skolgården eller i omklädningsrummet. På nätet. Det oskyldigt uttryckta blir strax en vana. Något normalt. Fördomar skapas och uppkomna konspirationsteorier stärker de på förhand formade föreställningarna. Oemotsagda kan orden resultera i en normförskjutning. På sikt. Steg för steg.

De fördomsfulla orden och skämten ger också nättrollen bränsle. Ett normaliserande av hat som gynnar de extremistiska rörelserna. I sin senaste årsrapport konstaterar stiftelsen Expo att nazistiska grupper vuxit kraftigt de senaste åren. Att en mobilisering skett med ökad synlighet och fler aktiviteter.

Den hatiska utvecklingen bekräftas också av Brottsförebyggande rådets senaste hatbrottsrapport, som visar att antalet anmälningar med identifierat antisemitiskt motiv ökar. Främst handlar det om olaga hot och hets mot folkgrupp. Tendensen är ännu tydligare när det gäller hatbrott mot muslimer. Oavsett om det beror på ökad utsatthet, anmälningsfrekvens eller att polisen tar större hänsyn till motivbilden, är det en oroande och ohållbar utveckling.

Förintelsens minnesdag är viktigare än någonsin. Den 27 januari är en dag som förenar människor i olika manifestationer världen över, där vi tillsammans minns och hedrar alla de som drabbades och föll offer. Judar, romer, homosexuella, funktionsnedsatta och andra människor som mördades av den nazistiska regimen.

Förintelsens minnesdag är viktig för den ger alla drabbade och anhöriga ett erkännande. Samtidigt är det ett tillfälle att lyfta fram engagemanget hos alla dem som arbetar för alla människors lika värde, mot rasism och andra former av intolerans. I Sverige och runt om i världen.

Det är också en dag som påminner oss om vad som kan ske i ett samhälle när medmänsklighet och samhörighet försvinner, när rasism och främlingsfientlighet tillåts regera. När vi andra är passiva.

För det här angår både dig och mig. Vi har alla ett ansvar att våga säga ifrån. I klassrummet, i fikarummet, på festen. Att bemöta grundlösa falska påståenden i sociala medier som vänner delar eller ger uttryck för. Att vara goda förebilder för den uppväxande generationen. För våra barn.

Förintelsen började inte i gaskamrarna. Den började med ord. 

Ingrid Lomfors

Överintendent vid Forum för levande historia

Publicerat i Förintelsens minnesdag

Målen som ska bära framåt

Med anledning av uppgifter i media om arbetsmiljöproblem och förtroendekris på Forum för levande historia vill jag gärna göra några förtydliganden:
bild1I samband med den organisationsöversyn som pågår är jag medveten om att många i personalen kan känna oro och misstro inför dessa förändringar. Jag tar de signalerna och känslorna på stort allvar. Och det finns utarbetade planer för hur vi ska gå tillväga för att svara upp mot de behov av tydliga mål och styrning som kommit fram.

Jag vet att många i personalen längtar efter att få fokusera på de strategiska målen. De som ska bära oss framåt. Vi har ett oerhört viktigt arbete att utföra, inte minst i dessa dagar när demokratin utmanas på riktigt. Min uppgift som chef för Forum för levande historia är att säkerställa att vår verksamhet får kraft och betydelse i samhälle. Därför behöver vi vässa våra verktyg och använda våra resurser så att så många som möjligt kan få ta del av vår oerhört viktiga verksamhet.

Ingrid Lomfors, överintendent

Publicerat i Efter massmorden i Norge

Prisvinnarens stol står tom

In i det sista har vi hoppats att Abdullah al-Khateeb ska kunna ta sig ut ur Syrien och komma till Stockholm. Han har tilldelats regeringens Per Anger-pris för sitt hjältemod.

Idag, på prisutdelningen, kommer hans stol att stå tom. Det känns sorgligt. Men hur tungt måste det inte kännas för Abdullah? Han lever under ständigt dödshot och kan inte röra sig fritt. Än mindre fly landet. Under dessa omständigheter utför han stordåd. Blott 27 år gammal är han redan en erfaren kämpe för de mänskliga rättigheterna.

Ända sedan i våras när vi i prisjuryn beslutade att ge priset till Abdullah har han varit i våra tankar. Vi har följt regeringens ansträngningar att få ut honom. Och varje dag har vi väntat på ett positivt besked. Via hans vänner i väst har vi kunnat kommunicera med honom och blivit imponerade över hans mod och beslutsamhet att inte ge upp. Vi ger inte heller upp. Den tomma stolen idag får bli en symbol för hoppet. Vi reserverar den för Abdullah till dess han bli fri och kan komma och ta emot sitt välförtjänta pris i Stockholm.

Ingrid Lomfors, överintendent

Publicerat i Mänskliga rättigheter